Omskrivna och intressanta Anna von Hausswolff genomförde en spelning på UKK under söndagen. Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus tycker att det var ett mäktigt men ojämnt framträdande som han fick uppleva.
Anna von Hausswolff är en uppmärksammad och intressant artist. Hon fyller 30 senare i år. Hon släppte både en EP samt sitt första fullängdsalbum redan 2010. På de första albumen spelar hon piano och sjunger på sitt Kate Bush-liknade sätt, fast hon ska inte ha lyssnat på Kate Bush innan hon fick höra jämförelsen.
Anna von Hausswolff bjöd på ett mäktigt framträdande. (Foto: Morgan Jansson)
På de två därefter följande albumen "Ceremony" (2012) och på det under förra året släppta albumet "Miraculous" har hennes orgelspelande tagit över pianospelandet och musiken kan beskrivas som monumentalt pampig och sakral (framförallt på "Ceremony"). Det senaste albumet spelades in i en av världens största inspelningsstudior i Piteå och då spelade Anna också på den största orgeln som finns i Skandinavien.
Förbandet för kvällen är Berg (Christian Berg från gruppen Kite) Han kommer in på scenen ensam och står sedan bakom en väldig synt. Syntljudet blir till en dundrande bas och laserstrålar dansar mot taket. Detta skulle kunnat bli mycket bra om han lagt in lite finurliga melodislingor men nu upplever jag den mycket påträngande basen mest som obehaglig. Det vibrerar i golvet och känns som en jordbävning är på gång plötsligt börjar basen att pumpa och man kan likna det med ett pålningsarbete vid ett bygge. Efter 30 minuter är det över och jag längtar efter lite mer melodisk musik.
Förbandet "Berg" (Christian Berg från gruppen Kite). Foto: Morgan Jansson
Efter cirka 20 minuters paus kommer kvällens huvudattraktion, Anna von Hausswolff in på scenen tillsammans med sitt fyra man starka band, bestående av två gitarrister, en trummis och en syntspelare. Konserten inleds med diverse slagverksljud som att stora burkar faller mot golvet, en mullrande basmatta läggs på och sedan dyker Anna von Hausswolff upp bakom sin orgel som är upphöjd i ett blått dunkel mitt på scenen. Hon lägger på några mäktiga ackord. Det är mycket suggestivt och musiken byggs succesivt upp.
Von Hausswolff ser lite overklig och utomjordisk ut när hon vajar sin långa hårman bakom orgeln, lite som en galen präst i en prediktstol. Efter ett tag börjar hon sjunga med en kraftig stämma, när det är som bäst så får jag liknelsen Kate Bush möter Pink Floyd i huvudet. Det blir en väldig kontrast då hon efter en kraftfull sång med vilda skrik säger tusen tack med en vän flickröst.
Von Hausswolffs framträdande var en blandning mellan "himmel och helvete" enligt Uppsalanyheters skribent. (Foto: Morgan Jansson)
Det är väldigt mäktigt, ibland för mäktigt och vid de tillfällen de också lägger på en mullrande stånkande syntbasmatta så lider jag faktiskt. I vissa partier så hör jag någon slags urkraft i musiken och hennes sång. En tidlös känsla med anslag av gammal folkmusik. Ibland är det smäktande vackert. Det finns också en del väldigt tunga partier med kraftigt trumspel i botten. När orgeln låter som en stor kyrkoorgel är det mycket pampigt för att i nästa stund mullra som ett åskväder med domedagsvrålande primalskrik.
Ljussättningen är mycket fin men ibland skulle det vara önskvärt med lite mer frontljus på Anna och de andra musikerna. Kvällens höjdpunkt tycker jag är när Anna kliver fram på scenen och dansar runt och sjunger med en fantastisk inlevelse kompad av bandet och akustiska gitarrer. Vid ett senare tillfälle låter de nästan som Black Sabbath med ett mycket tungt komp.
På det hela taget tycker jag att detta är en konsert som pendlar mellan himmel och helvete, allt från väldigt sköna och suggestiva nästan lite progressiva partier till en plågsamt dånande basmatta. Mäktigt och plågsamt på samma gång.
