Seinabo Sey med sällskap tog över Uppsala och UKK på torsdagkvällen. En fantastiskt kraftfull spelning som Uppsalanyheters Anna Westin sent kommer att glömma.
För första gången på länge släcks lamporna på utsatt tid och en minut senare har en artist äntrat scenen. Att det inte var just Seinabo Sey utan hennes "förband" spelar för mig inte så mycket roll. Klockan 19:00 stod det på biljetten och klockan 19:00 började konserten. En för mig otroligt uppfriskande upplevelse i denna stora djungel av spelningar som vi faktiskt omges av.
Maja Francis med gitarristen Gabriel var förband. (Foto: Morgan Jansson)
Maja Francis, hon som då alltså äntrade scenen, slog oss alla med häpnad när hon mjukade upp publiken inför det som komma skulle. Med en cover på Maria McKees "Show Me Heaven" fick vi höra en otroligt stark och frisk stämma endast 25 år ung. En röst som fick mig att önska att jag satt på ett tåg, på väg mot någonstans och ingenstans med huvudet lutandes mot rutan och regnet strilande utanför. Än bättre blev det även därefter när gitarristen Gabriel hjälpte till med en extra stämma i en av låtarnas refränger.
Efter en kvarts spel från Francis blev det ungefär en halvtimmes paus. Scenen skulle riggas om och ett kort soundcheck gjordes även innan klockan hunnit blivit 19:43 och Seinabo Sey tog plats på scen. Och det gjorde hon med bravur. Gåshuden stod som skyskrapor på mina armar, mina ben och i min nacke och detta innan människan ens hade hunnit ta en ton. Så mycket kraft och pondus utstrålades ifrån henne.
Seinabo Sey på UKK:s stora scen. (Foto: Morgan Jansson)
Seinabo inleder kvällen med låten "Easy" en låt som fick mig att föra tankarna till James Bond. Denna låt skulle nämligen mycket väl kunna vara ledmotivet till en kommande Bond-film och detta var något som jag skulle komma att reflektera över flera gånger under kvällen. Seinabos låtar är så kraftfulla i sig själva att de tillslut blir som ledmotiven till sina egna filmer. Skarpa och slagkraftiga.
Men i det starka och slagkraftiga fanns då alltså även en 25-årig Seinabo Sey. En människa som för mig upplevdes som mycket jordnära och ödmjuk. En person som vågar bjuda på sig själv och dela med sig av sitt liv och sina upplevelser. Hon lovade att hon skulle styra upp sitt kärleksliv så att det inte skulle bli fler deppiga kärlekslåtar innan hon rättade sig själv och sa "Men det har jag i och för sig sagt jävligt länge nu". Samtidigt som hon även under låtarna tog sig tid att vinka tillbaka till publiken. När jag efter konserten fick möjligheten att fråga bandets trummis om min upplevelse av Seinabo på scen stämde överens med Seinabo i "verkligheten" svarade han "Jag tror att Seinabo är som man tror att hon är".
Seinabo Sey med band. (Foto: Morgan Jansson)
Själva scenframträdandet hade kunnat blivit platt och tråkigt. Något som även Seinabo själv reflekterade över i slutet. Men med en fantastisk ljusshow som byggdes upp tillsammans med ett stort klot hängandes från taket förändrades det "möjliga platta fallet" istället till en häftig och spännande uppvisning. Allra främst framträdde detta i låten "Still" där ljusen varit rörliga inledningsvis för att sedan frysa precis vid refrängens början när ordet 'Still' nämndes. Specifikt där syntes det att man lagt ner en stor kraftansträngning bakom dessa framträdanden. Den enda nackdelen upplevde dock min fotograf för kvällen som satt längst fram och fick strålkastarnas ljus rakt i ögonen...
Ros-Marie som körade fick en kort stund där hon sjöng solo. (Foto: Morgan Jansson)
Seinabo bjöd på en fantastisk kväll med en uppvisning av hur man ska sjunga utan dess like. Hennes röst är något av ett kapitel i sig i Sveriges musikhistoria och det skulle inte förvåna mig om hon blir både ikon och idol i framtiden. Idol är hon nog i och för sig för många redan nu. Åtminstone är hon det för mig. Med sig på scenen hade hon även ett förstklassigt band och precis när jag noterade i mitt anteckningsblock att den unga kvinnan som körade bakom Seinabo även hon hade en grymt fin röst, nämner även Seinabo det själv och tillåter Ros-Marie att för en kort stund sjunga solo.
För mig blev den här kvällen en spelning och konsert som jag sent kommer att glömma. Visserligen satt man ner under den, men som jag nämnde tidigare blev det något näst intill filmiskt över låtarna och alltihop kom att kännas så otroligt intimt och inbjudande. När Seinabo ler kan man inte annat än att le tillbaka och trots att hon själv är trött på att skriva deppiga kärlekslåtar (även om det inte är det enda som finns i hennes fantastiska repertoar) så skulle åtminstone inte jag bli besviken om hon levererar minst lika bra som det här i hennes kommande album.
