Söndagseftermiddagens konsert på Kulturoasen i Håga by börjar med en tyst minut för offren av det fruktansvärda dådet i Trollhättan. Kent Wennman presenterar sedan Stacie Collins och hennes band som rest långväga från Nashville och nu ska göra en lunchkonsert på Kulturoasen. Kent talar om för oss att det kan bli högre än vanligt för detta är rock and roll.
Det är fullt ös från början som gäller, Stacie Collins iklädd stukad cowboyhatt och jeansväst med glittrande döskalle på ryggen blåser i sitt munspel så det nästan ryker om det och det tre man starka bandet bestående av hennes man Al Collins på bas och britterna Jon Sudbury på gitarr och Ryan McCormick på trummor rockar på med öppna spjäll. Det är en klassisk boogie-rock de framför som får mig att tänka på gamla Status Quo, ibland med tydliga country influenser, det hör man tydligt i det tredje numret som har ett mer tydligt country-stuk.
Stacie Collins med gitarristen Jon Sudbury. (Foto: Peter Bohlin)
Collins berättar att hon kände sig sjuk för några dagar sedan men att ställa in ett gig är inte ett alternativ. Det märks sannerligen inte alls heller. Hon dansar runt på scenen och rockar loss hela tiden. Hennes munspelande är rått och skönt rivigt. De blandar friskt mellan eget material och en del gamla covers som Rufus Thomas gamla hit Walking the dog från 1963 och Dan Bairds (Georgia Sattelites) Keep Your Hands to Yourself från 1986.
Alla de andra bandmedlemmarna sjunger också på olika låtar och jag imponeras mest av Ryan McCormicks sköna rockröst men de andra två går inte heller av för hackor.
Basisten och maken Al Collins. (Foto: Peter Bohlin)
Stacie dansar ut på golvet och interagerar med publiken och många lyckliga leenden sprids i lokalen. det är en enorm värme och publikkontakt som hon bjuder på. När den mycket skicklige gitarristen Jon Sudbury tar över sången och kör de första tonerna på Jimi Hendrix låt Fire får jag rysningar av välbehag. Det märks att musikerna trivs tillsammans och de är mycket samspelta.
Stacie dansar på borden och spelar munspel. (Foto: Morgan Jansson)
Bassisten Al Collins är också med i Jason and the Scorchers och de kör en av Jason Ringenbergs låtar där Al sjunger. När de spelar bluesstandarden Bright Lights Big City skriven av Jimmy Reed 1961 så springer Stacie ut i publiken igen, hon klättrar upp på borden, dansar och river av ett härligt munspelssolo medans bandet pumpar på från scenen.
Trummis i bandet är Ryan McCormick. (Foto: Peter Bohlin)
Publiken är lycklig och applåderar energiskt och vi får ett extranummer som är ett härlig medley som börjar med den gamla bluesklassikern Baby Please Don't Go där alla möjliga låtar vävs samman, bland annat Johnny Cash Folsom Prison Blues men också ett Led Zeppelin riff och Shakin' All Over.
Stacie Collins med hela bandet. (Foto: Peter Bohlin)
Stacie Collins och hennes band har jobbat sig svettiga och publiken är mer än nöjd. Många vill krama Stacie och ta bilder tillsammans med henne. Hon känns innerligt glad och det är en äkta värme hon bjuder sina gamla och nya fans på. Det är imponerande och nästan förunderligt att Kulturoasen under Kent Wennmans ledning förmår sådana här fantastiska artister att komma ut till Håga by på en söndagseftermiddag och när jag samtalar med Stacie efter konserten så vill hon gärna komma tillbaks igen!
