Presentatören Torbjörn Ivarsson inleder med att berätta lite om när den numera bortgångne flamenco-gitarristen Paco de Lucia spelade på gitarrfestivalen vid några tidigare tillfällen och att något från de fina spelningarna sitter kvar i väggarna i den stora konsertsalen på UKK. En arvtagare till Flamencoarvet är den Madridfödde sångaren Diego el Cigala.
Med sig ikväll har el Cigala fyra skickliga musiker. Diego del Morao på gitarr, Jaime Calabuch "Jumitos" på piano, Yelsy Heredia på kontrabas och Isidro Suárez på slagverk. Alla musikerna utom Diego el Cigala kommer ut på scenen och de börjar med ett mycket skönt gung. Efter en stund kommer Diego el Cigala in på scenen, han påminner om en kostymklädd Jesus med stort hårsvall med lockar och ett stort skägg. Hans röst har en sorts urkraft i sig, den låter bara så rätt till den musik som han och musikerna framför.
Diego el Cigala, en arvtagare till Flamencoarvet (Foto: Morgan Jansson)
Jag hade förväntat mig mer ren Flamenco men tycker nog att hans musik snarare är som en smältdegel av kubansk musik, brasiliansk samba och flamenco. Diego el Cigala är en riktig diva (inte av den negativa betydelsen). Det syns att han bestämmer över musikerna. Han ger dem tecken när de ska spela högre eller lägre eller tillfälligt gå av scenen, då han till exempel framför riktigt smäktande ballader tillsammans med enbart pianisten.
Foto: Morgan Jansson
Vid några tillfällen lyfts det in en drink till el Cigala eller är det Fanta? Han utför en lite märklig procedur när han får in drinken. Han doppar fingrarna i den och skvätter några droppar på golvet samt stryker några droppar i sin panna. Han gör samma ritual efter pausen. Vid ett tillfälle så faller även glaset i golvet och glasskärvor blir liggande resten av konserten.
Foto: Morgan Jansson
Det är lite synd att jag inte kan spanska för de ord han säger är på spanska. Det enda jag förstår är att han börjar konserten med att säga godafton Stockholm, jag hör festivalgeneralen Klaus Pontvik ropa, Uppsala, Uppsala!
Det är en lång konsert med paus i mitten. Den är suggestiv och smäktande. Extranumret efter stående ovationer känns som en äkta flamenco så som jag föreställt mig den. Det är handklapp, golvstamp och ett rungande gitarrspel. Även denna konsert är liksom den tidigare konserten av Derek Gripper en musikupplevelse, men på ett annat sätt. Härlig bredd på artisterna i årets festival.
