Uppsalanyheters skribent Nanna Sveinsdóttir besökte Botaniska trädgården på onsdagens storkonsert med Elton John, och sammanfattar sin upplevelse genom att lyfta fram världsartistens fantastiska pianospel och en tajt orkester som spelade klanderfritt. Det blev också ett prydligt nytt publikrekord med drygt 8 600 åskådare.
Elton John, en ikon. Jo, det känns på en gång när jag entrar botaniska trädgården kl 19.20 via VIP ingången. Flera personer efter mig blir hänvisade till en annan ingång och jag känner mig, trots att det dröjde ända tills igår att få veta att presspasset var klart, lite speciell. Solen värmer och jag är glad att jag valde shorts idag. Det känns lite ovant. Värme, efter allt regn. Folk verkar uppspelta lika mycket på grund av vädret som av den stundande musikaliska upplevelsen.
Bright light Bright light, en irländsk musiker med en elsk röst som förband. (Foto: Morgan Jansson)
Jag hittar en plats som känns bra invid en häck. Ganska snart dyker Eltons ansikte upp på en storbildsskärm. Inspelat sedan innan. Han välkomnar sitt förband, en ensam irländsk pianist med en himmelsk röst. Jag blundar bakom mina solglasögon och känner närhet. Ljudet här är fantastiskt. Jag har valt en bra plats. Jag är mitt i det. Mitt i den blå himlen med rösten. Bright light Bright light heter artisten. Hans album heter life is easy. Jag rekommenderar det varmt och jag är nöjd redan innan Elton går på scen.
Sen kommer han. Den vi alla väntat på. Elton John med sitt fantastiska band. Introt är pampigt, övergår i sväng á la 50–tal och sen in i nåt som jag tycker liknar Steely Dan, superslickt och tungt. Och då börjar det äntligen hända nåt i publiken. Som ni hör så kan jag inte namnge låtarna. Jag är musiker. Men jag är född på 70-talet. För mig är Elton en ikon, en figur som jag självklart alltid beundrat, men jag har i ärlighetens namn inte lyssnat på det han gjort förutom på de kända låtarna. Det jag nu ska göra är att försöka återge min upplevelse trots min bristande Elton knowledge.
Elton John, en världsartist som imponerade i Botan. (Foto: Morgan Jansson)
Det jag direkt hör är att bandet är sjukt bra. Det är nästan overkligt när jag stänger ögonen för det är så satans tajt. Och det räcker ju för att det ska vara njutbart. Men när jag hör orden "Good bye Norma Jean" och känner värmen sprida sig runt omkring mig så vaknar jag till ordentligt. Jag upplever en närhet nu. Tänk att han har träffat henne, sett henne nära, har så mycket erfarenhet. Det blir på riktigt. För den låten och den texten kan till och med jag. Och alla runt mig.
Lite så förblir konserten för mig. Och som det verkar för de runt omkring mig också. Man liksom väntar på godbitarna. Elton levererar en stadig performance. Musikaliskt är det klanderfritt och på vissa ställen visar han prov på fantastiska röstresurser och stort artisteri. Men där emellan är det lite halvtrist. Alltså, flera gånger sluter jag ögonen och föreställer mig att jag är på en svettig klubb. Då känner jag wow, jag vill dansa och jag är säker på att om spelningen ägde rum på typ Fasching så skulle till och med killen med vit skjorta och seglarskor framför mig dansa järnet. Men här. Nej. Det händer inte riktigt.
Elton John med sitt band. (Foto: Morgan Jansson)
Det som faktiskt får mig att dra efter andan är Eltons pianospel. För mig är höjdpunkten på hela konserten när han kör ett extremt långt intro till Rocket Man. Han spelar länge. Bara han. Hans fingrar leker, smeker, hoppar och springer på tangenterna. Man kan följa dem på storbildsskärmen. Men jag blundar. Jag skulle lika gärna kunna vara i en stor konserthall på en klassisk konsert. Wow, det är helt fantastisk. Solen, tonerna, ljudet. Jag andas och vägrar ta in alla röster som stör runt omkring. Det är många som uppenbart inte märker att detta är "da shit", att detta är "the moment of the evening". Men det är det för mig. Det är så jävla bra. Jag skulle nästan vilja sluta där. Det är det jag tar med mig från konserten som det mest generösa och kärleksfulla. Men jag måste ju berätta lite till.
Elton Johns pianospel fick Uppsalanyheters skribent att dra efter andan. (Foto: Morgan Jansson)
Så när var han som bäst vår allas sir Elton John. Jag tror det var innan låt nummer sex, Believe. Då talade han till publiken och berättade att det vi skulle få höra var hans favorittext. Att vi i vår värld behöver kärlek och hopp som mest just nu. Det kändes i hjärtat när han sjöng. Och det var äkta. Faktiskt mer äkta än när den kom, den som alla väntat på, Your song. Det som var fint att se när den gobiten kom var alla par som fick en nytändning. Helt underbart. Gnistor som tändes och som säkert pågår än. Och även om inte Elton kan känna gnistan varje gång han sjunger den så ger han något till alla oss som bara älskar låten.
SÅ Tack Elton för alla minnen, sånger, texter som vi bär med oss. Och du, tack för att du spelade piano för mig i kväll. För det gjorde du. Och jag lyssnade.
