Efter att ha njutit av nästan 7 timmars musik på Katalin är intrycken så många att det nästan blir lite svårt att beskriva denna härliga kavalkad av varierande Americana musik med fyra amerikanska artister, ett brittiskt och ett svenskt band.
Först ut på Katalins scen är det äkta paret Rennie och Brett Sparks från New Mexico, där de säger sig leva bland ugglor och skallerormar. The Handsome Family har haft en stor framgång med låten "Far from every road" som var ledmotiv till den rosade tv-serien True Detective men deras musik är så mycket mer. Det är lätt att få intrycket av att de är en alvarsam duo, men de har en underfundig humor och "retas" lite med varandra i mellansnacken.
The Handsome Family. (Foto: Morgan Jansson)
Rennie berättar att hennes banjo är olaglig i USA för att den har en för lång hals och den lilla basgitarren hon senare byter till är olagligt liten. Brett tillägger gärna "based on a true story" med sin djupa stämma. Låtarna är säregna små berättelser om allt från ugglor till en historia om en gammal dam som krossade rutor med sin handväska. Rennie skriver de flesta texterna som i huvudsak sjungs av den karismatiske Brett som har en djup och trollbindande röst. Ikväll backas de även upp av en trummis.
Ungefär en timme senare träder de svenska systrarna Bondesson i gruppen Baskery in på scenen. De är numera bosatta i Los Angeles och har nyligen varit förband till och spelat tillsammans med Robbie Williams. Kvällen till ära finns pappa Janåke, som tidigare spelade tillsammans med döttrarna i Slaptones, med i publiken och de tillägnar honom Neil Youngs "Old Man".
Greta Bondesson i Baskery. (Foto: Morgan Jansson)
Baskerys lite lätt polerade moderna country-pop-rock står i stor kontrast till The Handsome Family men visar bredden på denna festival. Deras musik får mig att tänka lite på Dixie Chicks. Sättningen är gitarr av Sunniva, läckert distad elbanjo med slidespel av Greta som även hanterar en bastrumma och kontrabas av Stella. Alla tre sjunger fin stämsång.
Därefter blir det stillsammare tongångar med den mycket karismatiske Rayland Baxter (även om han några gånger gör spretigt sköna Niel Young liknande solon på sin elgitarr). Rayland börjar med att berätta att han som 12-åring var mästare på att lösa Rubiks kub, en titel han höll i tre månader tills den erövrades av en ryss. Han började sedan spela gitarr, något som inte ryssar kan, inflikar han.
Rayland Baxter. (Foto: Morgan Jansson)
Rayland har en fantastisk inlevelse, utstrålning och en stark skön röst. Han berättar gärna långa och underhållande historier om drömmar han haft och annat mellan sina melodiösa kompositioner. Han gör även något så ovanligt som att vissla i någon låt och han gör det med bravur.
Vi 20:30 tiden blir det ytterligare en kontrast när Tennessee baserade gruppen Judah & The Lion intar scenen. med sin lite säregna blandning av pop, bluegrass och t.o.m. lite hip hop insprängt i någon låt. De har en fantastisk energi och det syns att de verkligen trivs med att spela och har roligt tillsammans. Även i deras musik, liksom i Handsome Familys och Baskerys är banjon ett viktigt instrument.
Judah & The Lion. (Foto: Morgan Jansson)
Den skäggige Nate Zuercher, som även hyllar artisten Ellen Sundberg genom att ha en keps med hennes namn på sig, hanterar banjon med stor skicklighet. De får i slutet av sitt uppträdande med sig publiken i fin stämsång.
Nästa artist, Justin Townes Earle, ger ett allvarligare intryck. Han ger nästan ett lite oroligt intryck och man ser hur det liksom kryper i kroppen på honom, han rör sig hela tiden och han nämner att han har svårt att stå stilla. Det rör sig även i hans gitarr, som han utrycker det; så tror den fortfarande efter 50 år som gitarr att den är ett träd.
Justin Townes Earle. (Foto: Morgan Jansson)
Han har nog inte haft en lätt uppväxt som son till stjärnan Steve Earle. Justin Townes senaste album heter just "Absent Fathers". Höjdpunkten, tycker jag, är faktiskt då bandet lämnar scenen och han är ensam med sin gitarr och gör några riktigt starka låtar med stor inlevelse. Han och bandet överraskar och med en riktigt snygg cover av Fleetwood Macs hit "Dreams" från deras succéalbum Rumours från 1977.
Sist ut denna fina sommarkväll på Katalin är det brittiska rockbandet The Temperance Movement med sin superenergiske sångare Phil Campbell. Han dansar och flaxar oavbrutet på ett Mick Jagger manér. De spelar riktigt ösig gitarrbaserad rock med alla spjäll öppna som en blandning av Rolling Stones och AC/DC men gör även flera finstämda ballader med stor bravur! Apropå Rolling Stones så har de nyligen varit förband till just detta band för inför många tusen åskådare i USA.
The Temperance Movement, Phil Campbell. (Foto: Morgan Jansson)
Vi ska inte glömma det duktiga pausbandet som spelade ute på terassen, Lumberjack and the Suits. Ett femmannaband från skogarna i Jämtland som spelar vad de själva kallar "Bluesgrass". Ett stort tack riktas till alla på Rootsy, Kulturhjältarna och Katalin för ett mycket trevligt och fantastiskt bra genomfört evenemang, synd att inte en lite större publik hittar till dessa evenemang. Ni missar verkligen något!
När de sista tonerna ekat ut vid 00:30 stapplar vi lyckliga ut i sommarnatten på trötta ben.
//Pär Dahlerus med stor assistans av min bror Ulf Dahlerus
