Redan innan kvällens konsert eller snarare konserter har börjat så förstår jag att det kan bli något speciellt, plötsligt släntrar nämligen ingen mindre än Jerry Williams fram över Katalins golv.
Ingen tycks lägga märke till honom och han går nästan direkt fram till Micke Finell som är den som ligger bakom kvällens evenemang. Först ut på scen, kl 21, är Steve Gibbons, som har hunnit bli 73 år, men har en mycket ungdomlig och vital nerv i sitt framträdande. Han backas upp av ett mycket kompetent och tajt band bestående av svenska musiker. Micke Finell briljerar på saxofon och bakom trummorna pumpar Ingemar Dunker taktfast på. Jag slås om och om igen av hur mycket nerv det är i musiken som tangerar lite skitig punkrock ibland.
Steve Gibbons på Katalin. (Foto: Morgan Jansson)
De gör mycket bra versioner av "Shaking All Over" och avslutar förstås med megahiten "Down in the Bunker" som följs av en kraftfull version av the Who´s "My Generation". Efter paus kommer två år yngre Dave Edmunds ut på scenen tillsammans med i stort sett samma musiker. Nu blir det mer Rock n´Roll och Daves gitarrspel är bländande. Han bjuder på ett antal gamla hits bl.a. "I hear you knocking" och som extranummer bjuds vi på en gitarruppvisning i Khachaturians "Sabre Dance" och då går det undan vill jag lova.
Dave Edmunds på Katalin. (Foto: Morgan Jansson)
Som helhet en mycket trevlig konsertkväll på Katalin av två gamla rockrävar som ännu har förvånansvärt mycket att ge.
Pär Dahlerus
