När John Scofield punktligt klockan nio intar scenen på Katalin är det en verklig jazzlegend vi får se. Till det yttre är det en skäggbeprydd, distingerad herre i övre medelåldern som folk knappast skulle vända sig om efter på trottoaren, men när Ibanez-guran väl börjar ljuda är det inget snack om saken.
Scofield har genom åren spelat med massor av musiker inom olika genréer, från klassiska jazzartister som Gerry Mulligan, Chet Baker och Charles Mingus, via giganter som Miles Davis vars band han var fast medlem i under fyra år på 80-talet, till gitarristkollegan Pat Metheny, eller Grateful Dead-basisten Phil Lesh, vars nutida band Phil Lesh and Friends Scofield suttit in med regelbundet under de senaste tio åren.
John Scofield med The Pablo Held Trio. (Foto: Morgan Jansson)
Det är alltså inte en renodlad jazzmusiker det handlar om här. John Scofield har en stabil bas i jazzmusiken, men ända sedan sitt genombrott på 1970-talet har han blandat friskt med både soul, funk, rock och andra stilar, inte minst blues; trots att det stundtals bjuds på rejält komplexa grejer kan man emellanåt ändå känna igen en klassisk bluestolva som ramverket i en låt. Scofield må inte har varit med och uppfunnit fusionsjazzen, men han är likafullt en av pionjärerna inom den crossovertrend som blivit känd just under namnet fusion.
Till Uppsala kommer han med The Pablo Held Trio från Köln, bestående av Pablo Held på piano, Robert Landfermann på bas och Jonas Burgwinkel på trummor. De har bara spelat en kort tid tillsammans; vid en pratstund efteråt berättar Pablo och de andra killarna att det här blott är deras åttonde gig tillsamans. Men det är en klassisk sättning med piano och rytmsektion, och det är ett grymt tight, och hungrigt, gäng publiken får stifta bekantskap med.
Robert Landfermann i The Pablo Held Trio. (Foto: Morgan Jansson)
Och vi som hittat till Katalin den här kvällen får en riktigt skön konsertupplevelse. Bandet startar litet trevande under den första låten. Eller snarare är det den atomsfär de vill förmedla, för de bygger upp ett skönt groove innan det hela tar fart på allvar.
I början får huvudmannen briljera till publikens förtjusning, men gradvis fasas även de unga hungriga bandkillarna in, med flera olika långa solon. Men aldrig tappar bandet linjen; flera gånger kan såväl John själv, liksom någon av kompbandets medlemmar glida iväg, men på det där magiska viset som bara riktigt skickliga och tighta musiker behärskar så kommer de varje gång ner på fötter.
Pablo Held som har givit namnet till sin Trio. (Foto: Morgan Jansson)
Det hela utvecklar sig efter hand till en av de röjigare konserterna jag sett på senare år. Nej, inte så, det är sittande publik, och det bildas ingen mosh pit framför scenen (skulle jag någonsin få se den synen på ett jazzgig vet jag inte om jag skulle bli chockad eller road) men stämningen byggs upp och bandet spänner den musikaliska bågen mer och mer för varje låt, och vi i publiken älskar det som sker!
Det jag talar om är den där förmågan en del musiker har att verkligen balansera på kanten till avgrunden när de spelar live. Men att samtidigt aldrig kliva över kanten. Det är inte bara inom jazzen: Cream gjorde det på 60-talet, Grateful Dead kunde vindla i väg till den grad att man tänkte att "de kan aldrig landa på fötter från det här", Frank Zappa med sina olika musikerkonstellationer kunde verka farligt nära att tappa kontrollen (fast just han hade nog egentligen järnkoll hela tiden), och samma sak gäller ett helt gäng jazzartister, alltför många för att nämnas här.
Jonas Burgwinkel i The Pablo Held Trio. (Foto: Morgan Jansson)
Men just när man tror att det hela kanske kommer att spåra ur så händer den där grejen som kännetecknar riktigt skickliga och samspelta musiker. Ett par ögonkast, någon nick, är ni med? och så tillbaka till motivet och sy ihop säcken. Jag upphör aldrig att imponeras av det där, hur många gånger jag än bevittnar det. Och ingen skiva eller streamingtjänst i världen kan matcha den känslan.
Jag tror inte en enda av de som går hem från den här konserten med John Scofield och Pablo Held Trio tänker att de lika gärna kunde lyssnat på en skiva hemma istället. Musik avnjuts allra bäst live. Tänk bara om ännu fler kunde komma in till stan för samma upplevelse till nästa spelning.
Med det sagt var det en av årets absolut grymmaste och mest helgjutna livegig - alla kategorier dristar jag mig till att säga - som en riktigt talrik publik på Katalin bjöds på ikväll.
Man, if that was ever grooooooovy!
//Mattias Jansson
