Ena stunden ser vi en tjej som vill vara tuff för att i andra stunden med en enorm lidelse och känsla ta sig igenom en låt om Naemi, flickan som efter en tids sjukdom blev en ängel. I nästa ögonblick ser hon ut att vilja hångla upp hela publiken med sin blick och sättet att röra sig på scenen.
När sångerskan och artisten Nanna Bjarman Sveinsdóttir bjöd på sin egen födelsedagsspelning var det ett välfyllt Pub19 som fick vara med på en känslofylld musikalisk resa från Nannas ungdom till nutid. Det var en härlig men lite spretig låtlista som Nanna och hennes band hade med sig, spretigt var för övrigt hennes egna ord gällande låtvalet men det är så mitt liv är förklarade Nanna - spretigt alltså.
Nanna och hennes band på Pub19:s scen. (Foto: Peter Bohlin)
När jag pratade med Nanna om hur jag skulle recensera hennes spelning fick jag rådet att "lyssna in" och sedan göra en känslomässig recension, det är precis vad jag nu kommer att göra också.
För snart ett år sedan släppte Nanna sitt debutalbum "Through My Eyes" en skiva som gått minst 500 mil i min bil och som jag kan utan och innan. Inför födelsedagsspelningen utlovades dock bara ett begränsat antal låtar från plattan, istället skulle vi få höra covers från låtar som hon lyssnade på i tonåren - spännande minst sagt.
Josefine Westman sjöng finstämt med Nanna på "So i can fly" (Foto: Peter Bohlin)
Spelningen inleddes dock med min egen favoritlåt "Its over" bästa låten redan från start, tänkte jag men ack så fel jag hade. Visserligen följdes inledningsnumret upp av "Company" ytterligare en låt från samma platta men sedan följde ett antal covers, bland annat "Heaven is a place on earth". Det är dock först när en låt som heter "Naemi" som jag blir rejält berörd, det är en nyskriven låt som handlar om en flicka som fick en hjärntumör som hon senare avled av, förutom att det var ett bra musikstyckte var texten berörande.
Berörande är för övrigt ett bra ord för att beskriva artisten Nanna, sällan eller aldrig har jag upplevt en artist som lever sig igenom sina låtar som hon, ibland ser det ut som en ren kamp, en känslomässig kamp där kroppens rörelser ger uttryck för innehållet i melodier och texter. Ibland ser det ut som ett känslomässigt lidande för att i andra stunden vara sensuellt och nästan lite erotiskt.
Poul Amaliel på trummor. (Foto: Peter Bohlin)
Kvällens mest kärleksfulla framträdande var "Show me heaven" som tillägnades Nannas kärlek, Pär - inte en gång under sången släppte hon sin kärlek med blicken.
Några av kvällens bästa covers var Nannas egen version av melodifestivalvinnaren Måns Zelmerlövs "Heroes" som framfördes i en jazzinspirerad version, och Depeche Modes monsterhit "Just cant get enough" - när Nanna sjunger just de orden "just can get enough" så är det precis dom signalerna som hon sänder ut från scenen - just can get enough kände jag också, därför kom det som en chock när jag inser att det var kvällens näst sista låt.
Nanna njöt av kvällen och bjöd på en riktigt bra konsert. (Foto: Peter Bohlin)
Nåja, vi fick ett extranummer också, det är liksom en oskriven regel. Sista låten som födelsedagsbarnet bjuder oss på denna 40-årsdag blir "So i can fly" - det är utan tvekan kvällens mest finstämda låt som framförs tillsammans med vännen Josefin Westman, som körat och stått för melodika och rytm. De två har en kemi som man sällan ser och en bättre avslutning på spelningen är svårt att tänka sig.
Med sig på scenen hade Nanna förutom Josefin Westman fyra mycket duktiga musiker i Poul Amaliel trummor, Daniel Frigell bas, Peter Lindberg gitarr och Emil Ingmar på piano och även om det var Nannas födelsedag så känns det som att det var vi som fick presenterna i form av en konsert som jag kommer att tänka på länge.