På lördagen firade Highway Stars 30-års jubileum med en spelning på Svandammshallarna. Uppsalanyheters Oscar Leijon som sett bandet ett tiotal gånger besökte jubileumsspelningen och skriver att det var lite ljummet i början men sen övergick konserten till att bjuda på ett sanslöst drag - men några guldkorn saknades.
Som vanligt när Highway Stars spelar är stämnings på topp redan från start. Även om det känns drygt halvfullt vid halv tio snåret så är det bra tryck på dansgolvet där DJ Beppe The Swede spelar tidsenligt discodunk. Highway Stars publik är till stor del stammisar som kommer på varje konsert och många av de utklädda, och det är många som har minst lika ambitiösa kreationer som bandet själva. Det är oerhört afro-tätt, storblommigt till höger och vänster, platådojor, afghanpälsar och glitter - mycket glitter.
"Gillestugan i Jumkil" (Foto: Morgan Jansson)
Första setet, eller förbandet som det också kallas, visar sig vara Highway Stars själva. På scenen har man konstruerat något som får antas vara en gillestuga i Jumkil och där får vi en liten inblick i när bandet repar inför kvällen, vi får höra några låtar som bandet absolut inte ska spela då de inte håller måttet riktigt. För de som inte är insatta i mytologin kring Highway Stars så ska bandet alltså ha startats i just den här gillestugan av halv-tvillingbröderna Jerker och Simon Fendox samt Farsan, som för övrigt enligt samma mytologi även skrivit samtliga hitlåtar som bandet spelar.
Simon och Jerker (Foto: Morgan Jansson)
Även om publiken är med på allsång från första ton så känns den första halvtimmen lite ljummen. Det är långt ifrån fullt och ljuset är tänt i taket. Konceptet med replokalen på scenen känns direkt taget från Kents senaste turné och det där riktigt partyt startar inte som förväntat.
Publiken klär sig "tidsenligt" och med fantasi. (Foto: Morgan Jansson)
Det tar ett tag innan andra setet börjar men tills dess har Svandammshallarna hunnit fyllas till bristningsgränsen och när ljuset släcks ner känns en spänd förväntat i hela lokalen. Highway Stars är bra på konsertintron och kvällen till ära öppnar man med Queens Bohemian Rhapsody, en låt som jag aldrig hört dem göra trots att jag sett dem över tio gånger sedan 1991 då jag såg dem första gången på Barowiak. Och det låter riktigt bra. Oväntat nog är det Farsan som tar hand om sången och det gör han med bravur.
Highway Stars är lika självklara som OD:s Caprice och Forsränningen enligt Uppsalanyheters recensent. (Foto: Morgan Jansson)
Det blir svulstigt och tungt och nu är det inte halvljummet längre utan det är full fart och ett sanslöst drag. Man följer upp med That´s the Way I Like It och då har jag och resten av Uppsala kapitulerat. Det är ett proffsigt förpackat paket nostalgi där det är allsång, dans och total hängivelse från publikens sida. Yessir, I can Boogie, Dancing Queen, Rivers of Babylon, I Am An Astronaut, Staying Alive, ja, det tar liksom aldrig slut. Eller det gör det ju. Och lite plötsligt till och med.
Andra setet håller visserligen på en dryg timme, men jag hade trots allt väntat mig lite mer av ett 30-årsjubileum. Några riktiga guldkorn saknas och det där fantastiska mellansnacket med historier från Jumkil och om hur det gick till när Farsan skrev Hooked On A Feeling (som faktiskt inte spelas alls under kvällen) är helt borta.
Highways Stars är "mer än ett vanligt coverband" (Foto: Morgan Jansson)
Men, det går inte att komma ifrån det fantastiska med Highway Stars. De är betydligt mer än ett vanligt coverband. De är ett koncept man köper med hull och hår och de erbjuder en show vars motsvarighet är svårt att hitta hos andra band. Och i Uppsala är de en institution lika självklar som forsränningen och OD:s Caprice.
Jag går från Svandammshallarna smådansandes förbi kön på Flustret trots snöslasket och med Born To Be Alive i huvudet och den lär nog sitta kvar i skallen hela dagen imorgon med.
