Runda bord med stolar närmast scenen och fullsatt läktare skapar tillsammans med ljuset mjuk atmosfär, det var en spontan och öppen Sophie Zelmani som mötte publiken på Regina under onsdagkvällen.
Huvudpersonen är för kvällen iförd svart hatt, vit ärmlös skjorta med fluga, ett par mörka byxor och höga nätta klackar. Första låten är By your side där Sophie enbart sjunger. Därefter tar hon på sig sin gitarr. Gitarristen Lars Halapi står till vänster på scenen. Det visar sig under kvällens gång hur han lyfter hela konserten till en ny dimension, med olika uttryck och olika gitarrer för att variera låtarnas live-versioner.
- 1000 tack, trevligt att träffas på det här viset. Vi är ute på en liten turné och tycker det är trevligt att ni ville komma, inleder Zelmani sitt mellansnack.
På Regina kommer publiken nära artisterna vilket skapar en intim och ofta personlig upplevelse. (Foto: Morgan Jansson)
Hon beskriver att det nyss har kommit en platta de ska köra låtar ifrån, men att det kommer annat under konserten. Albumet Everywhere kom ut i september 2014. Man känner igen Zelmanis särskilda avtryck i låtarna. Charlotte by the shore, I pray och Got to go with love följer efter varandra. Dialogen med publiken fortsätter:
- Har ni det bra? Så skönt att se alla! Ibland är det annars bara helt kolsvart!
Det är genomgående balanserade instrument och röster i förhållande till varandra, särskilt när musikerna lägger sångstämmor i refrängen. Det märks att ljudteknikern följer med på turnén. Ljusteknikern är Reginas egen och han följer färgsättning och styrka utifrån stämning i låtarna.
Lars Halapi på gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Zelmani spelar och sjunger, ibland sittande på pall och ibland stående. Hon drar fram ett munspel till Breeze. Det ger variation, liksom trummornas effekter, innan han tillfälligt går över till stränginstrument. Precious burden som står näst i tur, beskriver Zelmani som något hon skrev till sin dåvarande svärmor. De träffades första gången under en svår tid, när svärmodern precis hade förlorat sin livskamrat.
Halvtimmen in i konserten kommer stycket Going home. Trummisen spelar även här stränginstrument. Vid avslutningen av numret, ger Zelmani publiken möjligheter att önska:
- Tusen tack! Ni säger väl till om det är nåt ni vill höra?
Sophie bjöd på ett unikt och intimt möte på Regina. (Foto: Morgan Jansson)
O dear rullar ingång med gitarr och piano. Jag räknar till ca 15 instrument synliga på scenen till fem personer där fyra också ofta sjunger. Sophie Zelmani har med sig en magisk gitarrist, men även övriga musiker är noggrant utvalda. Min placering är mitt i lokalen och runt mig i salongen sitter många kvinnor och män och fullkomligt njuter av dryck och ljuva toner. Trumslagaren slår an tonen till kommande låt och han ger den en dragning åt irländsk riverdance.
Publiken önskar därefter låtar, genom att ropa rakt ut. Zelmani blir glad av att få vara spontan och tillsammans med musiker improvisera vilken låt de ska framföra. På detta sätt blir konserten ett unikt framträdande och som visar deras skicklighet. Två önskelåtar spelas och sångerskan nämner före den andra, Always you, att hon tar en liten snutt på den och att hon har den att tacka för ett skivkontrakt.
Free now ska beskriva längtan till en viss sorts frihet, som visade sig blev destruktiv ensamhet, enligt Zelmani som också beskriver hur hon skriver till saker som hon har ett förhållande till. Så kom Churchbell till. Bandet presenteras: Rickard Nilsson piano, Thomas Axelsson bas, Peter Korhonen trummor och Lars Halapi gitarr. Efter paus kommer If I could. Applåder från publiken kommer redan vid de första takterna.
Sophie Zelmanin med band tackar publiken. (Foto: Morgan Jansson)
Ljuset lyser klarare på Zelmanis ansikte under the Ocean and me. Hon visar minspelet mera. Annars är hennes blyga ansiktsuttryck snarlikt under låtarna rakt igenom. Gitarristen förtrollar oss lång bort under The Lord, så jag njuter likt övrig publik. Låtarna Love on my mind och Should I tell you får applåder liksom extranumren Aftermath och Dreamer. Männens körande ger djup och mer mystisk meditativ känsla under Dreamer.
- Tack för ikväll. Det betyder oerhört mycket för oss att komma ut såhär och spela. Detta blir kvällens sista låt, säger Sophie Zelmani med ett blygt leende.
Under I can't change känns det att de ger det lilla extra, inför livepubliken. Den är därför, enligt min uppfattning en av de bästa ikväll. Everywhere, titelspåret på det senaste albumet, avslutar konserten säger Zelmani men hon påstår att hon är livrädd att sjunga den. Det är riktigt tryck i känslan och musiken. Till slut levererar Sophie ytterligare en låt och säger att det finns tillfälle för signering efteråt.
Den stämning kvintetten skapar genom mötet med publiken är den största skillnaden mellan att lyssna på Zelmanis låtar på Spotify och att uppleva denna performance live. Att artisten är så spontan och öppen är oväntat. Samtalet ger en röd tråd som knyter ihop konserten. Nästa gång hoppas jag att hon sjunger något på svenska också, som ny variation i artistkarriären!
