När internationella gitarrfestivalens andra dag genomfördes bänkade sig Uppsalanyheters recensent på konserten för att lyssna på det bästa svenska gitarrister har ett erbjuda.
Med 40 år i bagaget är kanske Janne Schaffer den mest profilstarka gitarristen som vi har i Sverige. Han inledde kvällens två timmar långa konsert, i ett näst intill fullsatt UKK och Janne visade publiken att han inte bara är en mästare på gitarr, han är även en mästare på att berätta anekdoter och musikminnen från sin långa artistkarriär.
Janne Schaffer berättade anekdoter från sin artistkarriär. (Foto: Morgan Jansson)
Numera uppträder han med sitt eget band, Janne Schaffers Elektriska Band och det är garanterat ”bananfritt”. Om man tittar på den musikaliska resa som Janne Schaffer har gjort så finns minnet kvar från ett soloframträdande på Brantingsskolans Aula för 36 år sedan inför en mängd högstadieelever och idag till scenen på världens främsta gitarrfestival här i Uppsala.
Istället för att räkna upp vilka Janne Schaffer har spelat med så vore det kanske enklare att säga ”alla”. Men för att nämna några så har Janne stått på samma scen som Björn Skifs, Ted Gärdestad, ABBA och TOTO samt spelat filmmusik med Johnny Nash och Bob Marley. Mest känd gjorde sig nog Janne Schaffer på 80-talet när han tillsammans med Lasse Åberg födde gruppen Electric Banana Band.
En mästare på gitarr, bland det bästa vi har i Sverige. (Foto: Morgan Jansson)
Kvällens låtval var mest egenskrivna låtar, bland annat fick vi ta del av ett proggmedley från hans första skiva som släpptes för 40 år sedan, en soloskiva som kom att toppa alla listor. Att Janne Schaffer är en fantastisk gitarrist behöver väl knappast nämnas.
Janne Schaffer Elektric Band. (Foto: Morgan Jansson)
En annan av låtarna som Janne spelade heter Claire en låt som egentligen handlade om en kvinna som hette Berit som inte var så förtjust i musikläxor. Han bjöd också på "Jag vill ha en egen måne" och en del instrumentala låtar.
Den kanske mest bejublade var ABBA-låten Eagle, på ABBAs skivor fick man aldrig köra solon, men den här kvällen på UKK så fanns det inget som hindrade det.
När Jannes uppträdande var slut lämnade han över till Jojje Wadenius, ytterligare en gitarrist där superlativer inte riktigt räcker till för att beskriva hans storhet. Både Jojje och Janne är för övrigt födda 1945.
Sveriges största musikexport Georg "Jojje" Wadenius har spelat bakom storheter som Aretha Franklin, Dionne Warwick, Donald Fagen och otaliga andra. Han har även spelat i grupper som Blood Sweat and Tears, Simon and Garfunkel och Steely Dan. Bland svenska artister har Jojje stått för flera insatser tillsammans med bland annat Cornelis Wreesvik, Pugh Rogefeldt och Björn J:son Lind.
Jojje Wadenius och Emil Ernebro. (Foto: Morgan Jansson)
Med en meritlista som förmodligen skulle räcka till månen tog Jojje Wadenius över scenen på UKK och tempot sänktes en aning efter kollegan Schaffers framträdande utan att för den skull bli sämre.
Jojje uppträder tillsammans med 26-årige Emil Ernebro bördig från Dalarna, på akustisk gitarr. Inledningsnumret lät inte så lite som de australiensiska Tommy Emmanuel och Joe Robbinsson vilket kanske inte var en slump då en av Emils förebilder är just Tommy Emmanuel.
Jojje Wadenius är också en utmärkt sångare. (Foto: Morgan Jansson)
Det var lite svårare att hålla koll på framträdandet med Jojje och Emil då jag saknade tillgång till låtlista. När Jojje säger att han låter som allra bäst när musikerna runt omkring honom spelar och han bara kan titta på och njuta, då har han naturligtvis helt fel. Jojje har två instrument som han är väldigt bra på, gitarr och röst. Tyvärr fick vi höra alldeles för lite av det sistnämnda.
Emil Ernebro, en mästare på akustisk gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Använd rösten mer Jojje, du är riktigt bra på det också. Jag saknade dock några av hans karaktäristiska ”benlyft” om det berodde på att stolen var mindre lämpad eller om det var musiken som inte inbjöd det är svårt att säga. Jag skulle gissa att det var stolen. Musikaliskt var det alldeles utmärkt enligt mitt öra.
Vad jag däremot saknade så var det ljus. Här har vi två av svensk musiks bästa minspel och så kan man inte se deras ansikten. Mimiken ger en extra dimension till musiken, låt oss se mer av det. Som överraskning fick vi i finalnumret se Claes Janson komma in och sjunga en blues. Claes röst är riktigt bra och tillsammans med Janne, Jojje och Emil i ett avslutande nummer, vad mer kan man begära av en kväll som denna?
