På tisdagen drog den tionde upplagan av Uppsala Gitarrfestival igång och det passar man på att göra storstilat med ett flertal prominenta gäster. Premiärkonserten började med några inledande ord innan festivalen invigdes med att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth klippte festivalbandet tillsammans med gitarrlegenden Steve Vai.
Steve Vai tillhör samma skara hårdrocksgitarrister som Yngwie Malmsteen, Eddie van Halen och Gary Moore som slog igenom på åttiotalet, men är kanske inte lika känd för den breda publiken som de förstnämnda. Vais karriär började även lite annorlunda med att han redan som 19-åring transkriberade musik åt Frank Zappa. Detta ledde till att Vai fick medverka på några skivor innan han blev en fullvärdig medlem och turnerade med Zappas band. Efter att sedan ersatt just Yngwie Malmsteen i Alcatrazz fortsatte Vai med den mer kommersiella hårdrocken och spelade bland annat med David Lee Roth, Whitesnake, Alice Cooper och Ozzy Osbourne.
Fullsatt i UKKs stora sal
Det är i princip fullsatt i UKK:s stora sal. När svenska Freak Kitchen, som agerar förband, börjar sitt set är ljudet ganska grötigt och nyanserna i gitarristens spel är svåra att urskilja. Just gitarristen Mattias "IA" Eklundh är troligtvis också anledningen till att just Freak Kitchen spelar den här ikvällen. "IA"s senaste soloskiva är utgiven på Steve Vais eget skivbolag och även om han är okänd i sitt hemland är Mattias en jättekändis i gitarrvärlden där han skriver kolumner i flera gitarrtidningar, ger workshops och clinics över hela världen och frekventerar flitigt i diverse Youtube kanaler.
Bäst blir Freak Kitchen när deras mer skämtsamma Göteborgshumor får ta lite plats och bäst blir "I am So Proud of My Haircut". Ljudet är lyckligtvis betydligt bättre, som det brukar, när väl Steve Vai kliver in på scenen. Det är tydligt att det är många entusiaster på plats och redan under själva inledningen blir stämningen betydligt högre och publiken mer tänd.
Lång konsert i fyra delar
Konserten är lång och grovt uppdelad i fyra delar och mellan varje del får de tre medmusikerna chansen att briljera i ett eget nummer på sina egna instrument. Förutom Vai själv är det ytterligare en gitarrist, en basist och en hårdslående trummis. Inte oväntat är det hög klass även på dessa tre, men det är något med trumsolon som får mig att gäspa lite. Mest jubel får inte oväntat gitarristen som gör ett akustiskt nummer som för tankarna till Tommy Emanuel.
Att vi får se en riktig mästare råder det inga tvivel om. Steve har total kontroll över sitt instrument och allt han gör verkar hur lätt som helst trots att jag av egen erfarenhet vet att så absolut inte är fallet. Själva musiken är i de två första delarna mest melodiös hårdrock av det tyngre slaget där Vai visar upp sitt breda register. Det är dessvärre svårt att inte bli lite blasé när ett sådant fyrverki av teknisk skicklighet visas upp, efter ett tag krävs det något alldeles extra för att man ska reagera. Bäst i den första halvan är tveklöst "Tender Surrender" där Vais tekniska skicklighet blandas med melodisk känsla. Jag har sett det på diverse klipp massor av gånger, men det är något helt annat att se och höra det live.
Tredje setet är akustiskt och öppnar med kvällen enda vokala insats i "The Moon and I" som faktiskt blir ett av kvällens bästa nummer. Vai är en bättre sångare än väntat och det funkar mycket bra. Det akustiska setet är ett välkommet avbrott och bjuder även på en kul sekvens med trummisen där han klättrar ner från sitt stora trumset och spelar på allt han kommer åt, stålrör, en sittpall, golvet, en medhörning och till och med på huvudpersonen själv.
Komponerar med hjälp av publiken
I det avslutande setet återkommer den tyngre hårdrocken och vi får se mer flyhänt gitarrfyrverkeri innan kvällens absoluta höjdpunkt. Steve Vai bjuder upp två personer ur publiken som får hjälpa till med att komponera en ny låt. Genom att sjunga korta, improviserade snuttar för de respektive musikerna bygger bandet upp en grundstruktur till en låt. För att sedan få ihop det kallas även Mattias "IA" Eklund upp på scenen och sedan jammar hela bandet loss i fem-tio minuter.
Det låter inte fantastiskt hela tiden, men det är en stor upplevelse att få vara med när så begåvade och skickliga musiker improviserar tillsammans och det är uppenbart att de har hur roligt som helst.
Konserten är som sagt lång, drygt två och en halv timme håller Steve Vai och hans band igång.
Det blir mycket teknisk uppvisning och i mitt huvud går flera låtar in i varandra och det känns svårt att hålla isär dem, jag kan tycka att den hade vunnit på att kortas lite. Men det är tveklöst show! Steve hinner med tre klädbyten, bland annat dräkt med blinkande lampor som han har på sig samtidigt som han har en LED upplyst gitarr och laserpekare på fingrarna. Detta tillsammans med en ganska egen och lite bisarr dansstil gör numret till en stundtals surrealistisk upplevelse.
Det här är såklart en konsert för de redan invigda, de som på allvar förstår vad det är som händer på scenen och hur otroligt skicklig Steve Vai är. Och ur det perspektivet är det svårt att se en bättre start för Uppsala Gitarrfestivals 10-årsjubileum!
