För ett år sedan firade Elvis i Parksnäckan 10-års jubileum, idag gick starten för de nästkommande tio åren med Kent Wennman i huvudrollen.
Tillsammans med gästartisterna Linda Gail Lewis och Uppsalas egen jazzikon Claes Janson bjöds de cirka 650 åskådarna på en kväll i rockens tecken. Jag måste börja med en bekännelse, trots att jag är Uppsalabo så har jag aldrig tidigare besökt en Elviskväll i Parksnäckan.
Kent Wennman är en entertainer och en mycket bra musiker, hans röst passar perfekt till att sjunga rock´n roll. När han öppnar med, ”Heartbreak Hotel”, ”Mean Woman Blues” och ”Sit right down and cry over you” från Elvis första album 1956 samt ”Big Hunk of Love” har han angett tonen för kvällen.
När Wennman har spelat ”New Orleans” välkomnar han Claes Janson på scenen, lite kuriosa kring Claes Janson är att han varit med i samma band Good Morning Blues sedan 1967. Det blev två låtar, först Ray Charles, ”I can´t stop loving you” och därefter Elvis Presleys ”Funny how time slips away”, den sistnämnda en riktig soulballad som drog ner tempot lite i konserten.
Jazzikonen Claes Janson på Parksnäckans Elviskväll. (Foto: Peter Bohlin)
Innan Kent Wennman släpper in kvällens största stjärna höjer han temperaturen med ett 60-talsmedley följt av ”It hurts me”. När Wennman presenterat Linda Gail Lewis drar hon gång direkt med ”Lets have a party” nu snackar vi ös, wow..så skall rock´n roll spelas, så skall ett piano hanteras Linda Gail går in direkt och ”äger” hela Parksnäckan.
Linda Gail får två låtar precis som Claes tidigare, som andra låt får vi höra One Night och därefter avrundar Kent Wennman med King Creole innan pausen.
Jag missade Elvis under min uppväxt, men kan trots detta i princip alla hans låtar, att få återuppleva några av dem på Parksnäckan denna vackra onsdagkväll känns som en förmån, Kent har ett riktigt bra band och en kör som backar upp de tre artisterna. Det är osminkat, och helt befriat från allt Elvisplotter vilket ger ett extra plus.
Linda Gail Lewis är syster till legendaren Jerry Lee Lewis (Foto: Peter Bohlin)
Efter pausen startar Kent Wennman upp med tre låtar, ”Mystery Trian”, ”Stranger in my own” och ”Always on my mind” innan han släpper in Claes Janson igen. Först får vi höra ”From a jack to a King” därefter delger Claes oss sin kärlek till artisten Ray Charles och fortsätter med ”You don´t know me” och ”I got a woman”.
När Kent Wennman gjort ”Burning love” och ”Pledging my love” är det åter dags för Linda Gail Lewis att göra entré.
Att Linda Gail trodde att hon befann sig i Uddevalla hade ingen betydelse för hon var i högsta grad närvarande på Parksnäckan. ”Blue Moon of Kentucky” och ”Blue suede shoes” framfördes innan hon avslutade med ”Whole lotta shaking”, jag hade gärna hört fler låtar av Linda Gail men Kent Wennman hade lyckats få ihop ett bra upplägg där ingen skillnad gjordes på de två gästartisterna.
”Suspicious mind” var det sista numret innan de två extranummer som skulle följa. Totalt spelades 26 låtar vilket är generöst, de två extranummer som spelades gjordes tillsammans, Linda Gail, Kent Wennman och Claes Janson, först var det ”Hound dog” och allra sist ”Can´t help falling in love”.
Kent Wennman höll i alla trådarna på ett utmärkt sätt, drog en del roliga anekdoter från sin artistkarriär, att han och de övrig musikerna/artisterna på scenen hade kul var det ingen tvekan om. Ett extra plus i kanten vill jag ge till att man hade satt trummisen högre än de övriga på scenen så man såg honom, det är ett stort plus i kanten. Det är så tråkigt att inte kunna se alla musikerna på scenen.
Missade du onsdagens Elviskväll så har du chansen igen på torsdag nästa vecka. Då spelas Elvis i Parksnäckan igen, med nya gästartister som Viktoria Tolstoy och Magnus Carlson.
