Kvällens konsert på Parksnäckan med Theresa Andersson skulle bli något alldeles extra, det visste jag redan innan konserten startat. Men jag var inte förberedd på den musikaliska resa som hon bjöd på, försöker hitta ord på det som jag upplevde den här kvällen men lyckas inte.
Theresa Andersson är soloartisten som låter som en hel orkester, jag funderar på om hon är ett musikaliskt geni eller ett tekniskt geni, förmodligen båda delarna. Hon bygger upp låtarna med ett tiotal små elektroniska pedaler som hon trycker på och skruvar med fötterna, hon spelar in sig själv och sedan loopar hon och bygger upp med fiol, trummor och gitarr.
Jag har varit på många konserter på Parksnäckan denna sommar och hittills har ingen artist lyckats fånga publiken som Theresa Andersson. Redan efter första låten har hon de drygt trehundra i publiken i sin hand, sen släppte hon inte greppet om dem.
Theresa Andersson soloartisten som låter som en hel orkester. (Foto: Peter Bohlin)
Theresa har järnkoll på pedaler, trummor, fiolen, gitarren och alla loopar som man till slut tappar räkningen på, det är så rytmiskt att man inte kan låta bli att dansa.
När regnet faller som mest går strömmen men trots att tekniken slutar fungera tar hon några steg närmare publiken med gitarren och fortsätter sjunga.
Musiken byggs upp med elektronik som styrs med fötterna (Foto: Peter Bohlin)
När teknikerna jobbar febrilt med att få allt att fungera igen säger Theresa ”vi tar en låt till, den här är bra, ni får hjälpa till och sjunga” rytmiken och samspelet med publiken är nästan magiskt.
Efter den korta pausen finns magin kvar, Theresa sjunger, dansar och njuter av musiken. Publiken njuter och få människor sitter stilla i sina bänkar, det ser så enkelt ut. Vi pratade en kort stund med henne efter konserten och nämner att det ser ut som att hon leker musik och att det ser ut som att hon verkligen njuter på scenen vilken hon också bekräftar.
Redan när hon spelar upp sitt paradnummer som andra låt ”Na Na Na” så kommer jag på mig själv med att stå och dansa. Man rycks med i en rytmisk upplevelse som kryddas med Theresas klara och fina sång man blir hänförd.
När jag lämnar Parksnäckan försöker jag hitta de rätta orden men lyckas inte, det var magiskt och jag tror jag blev lite kär.
