För mig som inte har lyssnat på The Boppers sedan det begav sig i slutet av 70-talet och under hypen på 80-talet var det med en viss nyfikenhet som jag åkte till Parksnäckan på fredagkvällen.
Gruppen bildades 1977 av Michel och Peter Jezewski, Ville och Ingmar Wallén samt Mats Lagerwall och Lasse Westerberg. Första skivan som släpptes 1978 ”Number 1” blev en av Sveriges mest sålda skivor genom tiderna. Man hade stora framgångar under några korta och intensiva år, nu firar bandet 35-års jubileum.
Efter en lugn tid i mitten av 80-talet fick man nya hitlåtar med Kissin in the moonlight, Jeannie´s coming back och gonna find my angel. Bandets stora frontfigur Peter Jezewski lämnade 1993 för en solokarriär.
Sedan 1993 har bandet haft samma konstellation som man har idag med Mats Lagerwall och Ingmar Wallén båda gitarr och sång. Kenneth Björnlund trummor och sång, Mats Karlsson klaviatur och sång samt Surjo Benigh på bas och sång.
När jag och min fotograf anlände till Parksnäckan konstaterade vi direkt att det förmodligen var nytt publikrekord på gång, i alla fall på gräsytan utanför Parksnäckan med ett hundratal personer. Inne på Parksnäckan hade cirka 750 personer bänkat sig för att höra rock n roll och lite skön Doo Wop.
Man startar direkt efter att man har klivit på scenen, utan något introsnack och river loss Dancin to the Rock´n Roll music som är inledningsspåret på nya skivan ”At the hop!/Live at Akkurat 2012”. Sedan följer man upp med Do that boppin´jive och A little bit of soap samt Led by love.
Man plockar friskt från det senaste albumet och skippar allt onödigt snack mellan låtarna, efter Mother in law och djup bassång från Ingmar Wallén blir Mats Lagerwall tvungen att köra lite mellansnack med publiken samtidigt som Wallén stämmer gitarren.
- Vi har faktiskt roligt, säger Lagerwall och så långt har jag svårt att känna att han verkligen menar det. Med tanke på att man spelat fem låtar utan mellansnack.
Kissin in the moonligt är en av The Boppers största hits och det märktes bland publiken. Hela tolv låtar spelades innan paus och Jeannie´s coming back tomorrow var mycket uppskattad. Trots att det var fem mycket bra musiker så saknade jag rösten som för mig är så starkt förknippad med The Boppers. Det är förmodligen inte rätt mot dagens Boppers att säga Peter Jezewskis namn, men jag saknade hans röst.
Efter pausen inledde man med When you dance och Back to the hop i ett medley och tempen steg något hos mig i alla fall. Bandet släppte loss lite mer och visst bjöd dom på bra Doo Wop i låten Heartache (?), Under the Boardwalk blev ytterligare en tribut av mannen med basrösten, Ingmar Wallén.
Den andra halvan av konserten lyfter något, det som tänder både mig och publiken är när det blir stämsång från scenen. Sha-na-na framförs på ett utmärkt stämningsfullt sätt, Duke of Earl och Surfin bird avslutar konserten men som sig bör skall det bjudas på extranummer.
Som extranummer valde man att framföra två låtar accapella, Mr Bassman och Goodnight Sweetheart krönte kvällens konsert som ändå sammanfattas som ganska bra, framför allt efter pausen skapades rätt känsla tillsammans med publiken och låtvalet gjorde nog sitt till.
Om jag skall säga någonting negativt så blir det för det svaga snacket mellan låtarna. Om man har rockat i 35 år så måste det väl ändå finnas hur mycket som helst av sköna anekdoter att dela med sig av till publiken, ”vi har faktiskt roligt” räcker inte särskilt långt i mina öron.
Musikaliskt så är det långt till det Boppers som jag hade hoppats på att få höra, men det är förmodligen väldigt mycket begärt att det skall låta likadant som för 30 år sedan.
Annette Bohlins Vimmelbilder
