Exakt ett dygn tidigare var det 70-talsnostalgi på samma scen, denna torsdagkväll stod för en rejäl tempohöjning i jämförelsen från dagen innan.
De som stod för tempohöjningen var en trio bestående av tre unga grabbar från Gävle som heter JLT. John Lindberg Trio kallas för ”sveriges populäraste rockabilly band” men så värst mycket rockabilly är det inte om man skall vara ärlig. Konceptet finns där i grunden, ståbas, trummor och gitarr och en bra sångröst för rock n roll men som skulle kunna lämpa sig minst lika bra för att sjunga countrymusik.
John Lindberg behärskar både sångtekniken och gitarren som en riktig ”rockstar”. Innan kvällens huvudattraktion intog scenen stod Kent Wennman Rockabilly trio för uppvärmningen av publiken, det blev mest Elvis Presley och nog kändes det lite i luften att publiken ville se och höra JLT.
Kent Wennman och hans band var bra men först i den sjunde och sista låten fick man med sig publiken rejält i ”Shake Rattle and roll” och kvällens största jubel så långt.
När så JLT intar scenen startar man med Runaway Train som är inledningsspåret på Made For Rock N Roll från 2011, mobilerna åker upp över huvudet hos publiken för att föreviga mötet med trion. Tempot ökar i takt med antalet spelade låtar och visst svänger det men det är inte Rockabilly.
John Lindberg må ha en bit kvar till de stora publikdomptörerna, snacket mellan låtarna, där finns det lite att jobba på. Men när han förklarar låten ”falling in love again” med att han blir kär så ofta så vaknar i alla fall den kvinnliga delen av publiken till.
Bandet spelar av sin låtlista och håller ett bra tempo, det blir aldrig tråkigt och det vi hör är tre musiker som bör ha en lysande framtid. Man har utvecklat ett eget sound som är en slags modern utveckling av Rockabilly och Rock n roll.
Nya låten ”honky tonkin” som för övrigt spelades på bandets uppträdande på Katalin för tre månader sedan kommer att finnas med på nästa platta. Om man lyssnar noga så finns det spår av rockabilly takter i den och publiken har svårt att sitta stilla.
Efter ”im on fire” och ytterligare en låt tackade bandet för sig men på traditionsenligt sätt skall ett par extranummer spelas. Här överraskade John Lindberg mig genom att komma in ensam och spela ”dont fade away” det är rent och stämningsfullt i all sin enkelhet. Därefter avslutas konserten med ytterligare låtar av hela trion och ingen av de dryga 400 åskådarna gick hem besvikna.
JLT är ett ungt band med musiker som har kul tillsammans, det går inte att ta miste på. Vem behöver vara en publikdomptör när man kan låta musiken tala, låtlistan som var någonstans runt 15-16 låtar lång gav full valuta för entrépengen.
Men det var inte Rockabilly.., det här vara bättre.
