Vädret är sällan relevant i en konsertrecension. Men idag ville väderguden gärna vara med och dela huvudrollen med Cookies n beans när de spelade på Parksnäckans scen i Uppsalas stadspark.
Det var en van publik som satt bänkade framför scenen med picnickorgar och lättillgängliga regnkläder, och som exakt på angivet klockslag välkomnade de tre sångerskorna med varma applåder. Det bjöds inte på någon mjukstart utan de började i ganska högt tempo för att sedan variera sig så att alla fick sitt lystmäte tillfredsställt. I mellanpratet fick vi höra hur det en gång började med några unga flickor som satt och trallade sig fram till den rätta låten.
Sen hur den musikintresserade mostern mailade till Nashville och berättade om de duktiga tjejerna, som efter några års mailskrivande åkte över till staterna för att få spela den musik som gjorts åt dem.
Låtarna som vi bjöds på var allt från gamla toner från tiden de spelade i källarlokaler på Söder i Stockholm till godbitar från den nyaste skivan och årets melodifestival. "Go tell the world" gick rakt in i mitt hjärta med sin uppriktighet, medan flera andra sånger fick mig att nästan börja titta efter de raggarbilar som borde höra till, och i min fantasi såg jag framför mig en rad med blänkande gamla amerikanska bilar glida fram i landskapet.
Bjöd upp hela publiken på scenen
Lagom tills det var dags för Cookiesarna att börja spela efter kaffepausen så kom då väderguden och ville vara med. Himlen öppnade sig med ett skyfall. Det imponerade på mig hur fort en publik hinner få på sig regnkläder och förvandlas till en mycket mer färggrann folksamling.
Humöret tog dock inte skada av regnet utan applåderna fortsatte. Efter en stund när regnet tilltog så bjöds hela publiken att komma upp på scenen. Efter lite tveksamhet så fylldes så scenen till bredden med folk och hela spelningen förvandlades till en mer intim clubspelning.
När så "Jolene" spelades var det nästan magiskt med en känsla av närhet som jag nog inte tror bjuds på så ofta vid en utomhuskonsert. Närheten bestod konserten ut. Och som avslut, när regnet precis upphörde, så drogs sladdarna ur instrumenten och de två sista låtarna spelades ute i bänkraderna med publiken tätt intill.
Det var med glatt sinne som publiken gick hem genom stadsparken, och dessutom sågs solen bryta genom molnen bakom Domkyrkans spiror.
Jag, som inte har hört Cookies n Beans live tidigare, fick mersmak och ser verkligen fram emot när de kommer tillbaka till Uppsala igen. Ska du ut och resa i sommar så spelar de både i High Chaparall och i dagarna tre på Orust, samt många andra ställen.
Anna Krantz Bergvall
