Björn Rosenström o det jävla bandet gästade på lördagskvällen Allstar Uppsala och med en stor säck lättsjugna låtar i bagaget var det bitvis publiken som skötte sången.
Kanske skall börja med att berätta för de som inte känner till dem att "det jävla bandet" verkligen heter så och det är inget annat än ett fyndigt namn som troligen är till för att underhålla precis som musiken de spelar och personligen gillar jag den självdistans som det tyder på.
Humor, underhållning och att balansera på gränsen till vad som egentligen är rumsrent är den röda tråden rakt igenom men ibland kunde man hitta en glimt av djup, att publiken gilllade vad de hörde gick i kväll inte att ta miste på.
Det var en brokig skara som äntrade scenen, alla utom en av fem hade någon form av huvudbonad och de hade klätt sig i allt möjligt mellan en brun blommig skjorta till vad som närmast kan liknas med en svartvit komönstrad onepiece.
De började framträdandet starkt med "Ragnar" från det nu 17 år gamla albumet "låtar som är sådär", det i särklass starkaste albumet.
Därefter blandades det hejdlöst mellan nya och gamla låtar men det som togs emot med mest applåder från både de yngre och äldre i publiken var de äldre och kanske minst rumsrena.
Jag hade gärna sett en starkare avslutning med mera gammalt eftersom det trots allt var det som uppskattades mest, men som Björn uttryckte det när de för andra gången klev upp på scenen för att sjunga några extra låtar.
- Fördelen med att stå här uppe är att jag får bestämma vad vi skall spela.
Men nog kunde de varit lite mera tillmötesgående, vi visste trots allt att geten hette Ralf.
