Var på Gröna Lund och lyssnade på kvällens gig med Whitesnake, hade hört en del klipp från spelningen kvällen före då bandet lirade på Furuvik och ställde mig frågan hur det är ställt med David Coverdales röst egentligen.
Det skulle komma att bli den fjärde gången som jag såg Whitesnake live och kvällens spelning var onekligen en besvikelse, första halvan av spelningen var en enda lång gäspning. Grönan-konceptet har varit att ta dit säkra kort som bland annat Deep Purple, Status Quo, Hollywood Vampires och nu Whitesnake.
Band som levererar hits efter hits och lockar folk till nöjesparken, när Whitesnake kommer in på scenen exakt klockan 20:00 och startar med "Bad Boys" och "Slide it in" känner i alla fall jag att David Coverdale inte klarar av att leverera, de höga tonerna sitter inte där, hans röst låter sliten och trött.
Coverdale verkade trött i övrigt och gick ut och in på scenen och stycken där han brukar sjunga avlastade bandet med sång. De något mer kända "Love Aint no stranger" och "Fool for your loving" når inte fram, inte till mig i alla fall, jag känner ingen energi från scenen.
Mitt i spelningen kommer så det som kan ta död på vilken konsert som helst, dessa tröttsamma gitarrsolon, både Reb Beach och Joel Hoekstra drog av varsitt solo efter varandra, "dagens dubbel" skulle man kunna säga, tio minuter hårt distade och inte speciellt melodiösa solon, sorry men det är så oändligt tråkigt.
"Slow and Easy" kom som en räddning men när man var klara med den var det dags för ett bassolo från Michael Devin, för all del, funkigt och imponerande att prestera ett så bra solonummer av basisten men så "boring" och det var inte slut med solon för "Crying in the rain" avlöstes av ett trumsolo från grymma Tommy Aldridge.
Aldridge var för övrigt den enda i bandet som visade energi, den 65-årige trumvirtuosen drog loss ett grymt solo och kastade sedan stockarna ut till publiken och fortsatte att lira med bara händerna, imponerande och trots att det var fjärde solot på drygt tjugo minuter så kunde jag inte låta bli att imponeras av den energi som bjöds.
Så långt var dock konserten en besvikelse, slutspurten på konserten var dock relativt sett, riktigt bra. Coverdale gjorde vad han kunde och setlistans sista låtar var bland annat "Is this love" och de två monsterhisen "Here I Go Again" och "Still of the Night" men som sagt, frågan återstår, hur står det till med rösten Coverdale?
Förutom att David Coverdale inte klarade av att leverera de höga tonerna så spelades inte en enda Deep Purple cover vilket var lite tråkigt. Det sägs att "The greatest hits tour 2016" är Coverdales farväl till arenarocken - blir det inte bättre än så här så får vi hoppas på det. I så fall, tack...tack som fan, jag har upplevt några av mina bästa konsertminnen med Whitesnake, den bästa var nog på Johanneshov för ett gäng år sedan.
