Många överviktiga som lider av obstruktiva sömnapnéer skulle må bättre om de gick ner i vikt. En ny avhandling från Uppsala universitet visar att skräddarsydd beteendemedicinsk behandling är effektiv för att hjälpa dessa patienter. Avhandlingen visar också att många sitter alldeles för mycket still och att behandlingar särskilt riktade mot stillasittande behöver utvecklas och utvärderas.
Flera studier har visat att om man är överviktig och lider av obstruktiva sömnapnéer så kan viktminskning avhjälpa problemet. Att gå ner i vikt kräver dock beteendeförändring av både ätbeteende och fysisk aktivitet och det har hittills saknats studier om hur sådana beteendeförändringar kan initieras, förändras och bibehållas hos personer med obstruktivt sömnapnésyndrom (OSAS).
I sin avhandling har sjukgymnasten Helena Igelström utvecklat och utvärderat en skräddarsydd beteendemedicinsk behandling för att öka fysisk aktivitet och sunda matvanor hos personer med OSAS och övervikt. I en studie jämfördes patienter som fått den skräddarsydda behandlingen i kombination med förstagångsbehandling med kontinuerligt övertryck under sömnen (continuous positive airway pressure, CPAP) med patienter som fått enbart CPAP-behandling och råd från sköterska eller läkare om betydelsen av viktnedgång.
Resultaten visar att de patienter som erhöll den beteendemedicinska interventionen ökade sitt intag av frukt och fisk och de minskade mer i både vikt och midjeomfång än de patienter som deltog och som fick enbart CPAP-behandling och råd. Den fysiska aktiviteten förändrades dock inte i någon av grupperna.
Eftersom avhandlingens intervjustudie visar att det finns många olika faktorer som påverkar det fysiska aktivitetsbeteendet är det tydligt att det finns ett behov av att skräddarsy behandlingarna. Då kan särskild hänsyn tas till de hinder och underlättande faktorer för beteendeförändring som den enskilde individen upplever. Detta kan göras utifrån patientspecifika mätningar, självskattningar och beteendeanalyser.
I avhandlingen jämförs också olika mätmetoder för fysisk aktivitet och stillasittande. Utifrån dessa jämförelser rekommenderar Helena Igelström att fysisk aktivitet och stillasittande mäts med accelerometer och loggbok. Och eftersom inaktivitet inbegriper olika beteenden behöver loggböcker och andra mätmetoder utvecklas för att omfatta fler beteenden än enbart sittande.
- Den dagliga mängden stillasittande var påtagligt hög bland deltagarna i projektet. Rörelserädsla förefaller vara en förklarande faktor och behöver utforskas mer i denna population, säger Helena Igelström.
Mängden stillasittande påverkades inte av behandlingen för ökad fysisk aktivitet vilket bekräftar att stillasittande måste ses som eget begrepp och ett separat beteende och inte som ”otillräcklig mängd fysisk aktivitet”. Behandlingar som är särskilt riktade mot stillasittande beteenden behöver därför utvecklas och utvärderas.
