Det myllrar av förväntansfulla barn och föräldrar i salen som är nästan helt fullsatt. Jag hör barn som frågar "när börjar det" och till och med jag, som inte kan skryta med att jag älskar musikal, känner att det pirrar i kroppen. Det var länge sedan jag var på musikal, det ska bli kul med något nytt. Och det ska bli kul att se Yohio tycker jag, precis som alla ungar i lokalen.

Nu, nu börjar det! Vi välkomnas av en rolig röst i högtalaren som genast får igång interaktionen med publiken, något som jag anser är en av de stora behållningarna med föreställningen. Barnen hurrar och klappar enligt instruktion och så är kvällen igång! Sagan startar som alltid med "det var en gång... " och vi kommer ganska snart fram till den stora händelsen, Snövits födelse! Poppig discomusik och smällare med konfetti som trillar ned över publikhavet inleder kvällens musikaliska något spretiga resa.

När man känner sig ensam kan man göra ett gosedjur av en långkalsong. (Foto: Morgan Jansson)

Barnen är på. Jag är skeptisk men nyfiken. Så fortsätter sagan och förtäljer att drottningen avlidit när snövit kom till världen. Vi får möta en förtvivlad kung i Kalle Rydberg som sörjer sin drottning men som på ett fint sätt finner glädje i sin dotter Snövit!

Styvmodern kan inte förvandla sig tillbaka till den "snygga jag" - i bakgrunden är den magiska spegeln med läpparna. (Foto: Morgan Jansson)

Snövit sörjer även hon. Vi får för första gången möta henne som liten flicka spelad av Nikki Lantz, då hon alldeles ensam på slottet leker med sina trogna gosedjur Harry hare, Bosse björn och Berit bi. Mitt i sin saknad lyckas hon bringa liv i sina vänner och när hon sen börjar sjunga den återkommande sången "Jag är en gla skit" med finstämt pianoackompanjemang så kommer stämningen jag väntat på. Musikal. Nikki gör en strålande insats som verkligen imponerar.

Snövit har fått ett äpple av den fattiga gumman. (Foto: Morgan Jansson)

Far och dotter verkar leva ett ganska glatt liv där på slottet ända tills HON kommer. Den onda, manipulerande, wannabe snyggast i världen med spegel spegel i handen- drottningen, spelad av Nanne Grönvall. Det känns nästan som att vara på Mello 1998 och se "avundsjuk" all over again. Det är liksom samma osympatiska ådra som får genomsyra karaktären. Själv hade jag gärna sett att Nanne fick ta ut svängarna mer i sitt skådespeleri och tolka drottningen som mer ond än dråplig vilket jag i detta fall tycker är en mer korrekt beskrivning av karaktären i musikalen.

Snövit med gosedjur när hon fyller 15 år. (Foto: Morgan Jansson)

Jag känner inte att Nanne når fram i sina repliker helt enkelt. Men när hon väl får börja sjunga så kommer passionen och då briljerar hon i sin sång. En annan skådespelare/ sångare som briljerar är Gustav Mardelius som just denna kväll är stand in för Niclas Wahlgren i rollen som Härolden. Han är en av de bästa skådespelarna under kvällen enligt min uppfattning. Han är rolig, nyanserad och bjuder dessutom på riktigt bra sånginsatser.

Härolden lockar ut Snövit i skogen för att döda henne. (Foto: Morgan Jansson)

Berättelsen fortsätter och vi kommer till sekvensen när drottningen, som är grön av avund efter att ha fått höra sanningen av sin spegel, ger order om att döda Snövit. Härolden för snövit in i den mörka skogen och vi får uppleva ångesten han känner när han inte klarar av att göra det han lovat drottningen. Precis som det ska vara så springer snövit till skogs och hittar hem till de sju dvärgarna. Nu vaknar föreställningen till! Dvärgarna skuttar in på scenen till en omph omph synth låt och sjunger glatt att de älskar guld.

Liten Snövit med gosedjuren. (Foto: Morgan Jansson)

Maskerna och kostymerna är fenomenalt roliga och kroppsspråket helt underbart. De har alla sju helt unika karaktärer, precis som i disneys version på julafton! Jag känner ambivalens inför det musikaliska inte håller någon röd tråd och som vandrar mellan klassisk musikal, gubb/tantrock á la Tina Turner och ompf ompf eurodisco. Men jag landar till slut i att ompf ompf funkar ihop med dessa underbara dvärgar och man kan inte annat än att bli glad när man hör alla barnen jubla över dessa härliga personligheter och fantastiska kostymer!

Kungen faller för drottningens skönhet. (Foto: Morgan Jansson)

Paus. Barnen gillart, det märker jag. Men de frågar ständigt " när kommer Yohio, när kommer Yohio?? " Mammor och pappor svarar lite otåligt att "hon måste ju dö först" och jag ler lite för mig själv och inser att vi alla ju väntar på just honom.

Den snygga prinsen. (Foto: Morgan Jansson)

Sagan fortsätter ju som vi alla vet och det slutgiltiga bettet på det förgiftade äpplet är faktiskt en bra scen. Nanne skrattar gott när Snövit faller ned och ligger livlös på dvärgarnas golv. Känslan när dvärgarna skuttar hem och finner sin vän död är sorglig. Åter infinner sig den där "musikalkänslan" och de står runt henne och sjunger vackert. Jag inser att jag gillar det mer klassiska musikalgreppet och undrar om jag är på väg att gå ur tiden... och just då när det är så fint så kommer han. Han springer ner för trappan och sjunger en ganska medioker popdänga med lite "asiatiskt" yohioinslag där han deklarerar att han är prinsarnas prins och snyggast av alla.

Konrad, den fåfänga speglar sig. (Foto: Morgan Jansson)

Jag blir först riktigt irriterad över att det kommer en till lika osympatisk karaktär som drottningen in i sagan som just blivit sådär fin igen. Men sen när han får börja agera så förstår även jag humorn i prinsens karaktär. Den coola, snygga, hippa prinsen som liksom är precis som i dagens alla amerikanska TV-serier och har "rätt" ordval och "rätt " kroppspråk. Självklart lyckas han till slut väcka upp Snövit med en försiktig puss och återigen får vi smak på smäktande sång om kärlek. Det är fint när de unga tu sjunger tillsammans och både Ellen Bergström och Yohio gör starka sånginsatser som berör.

Snövit hos dvärgarna som alla heter Konrad. (Foto: Morgan Jansson)

Kvällen avslutas med party party och en helt egen tolkning av Gagnamstyle som framförs av alla skådespelare tillsammans. Publiken lockas att stå upp och det hela blir trots en spretig känsla under kvällen en mycket bra avslutning full av glädje och skratt.

Härolden tror att han ska få en belöning när han har dödat Snövit. (Foto: Morgan Jansson)

Jag har som vanligt när jag skriver delat med mig av min högst personliga upplevelse. Min känsla är att jag varit på en spretig resa både musikaliskt och även stilmässigt. En del klassiska inslag har blandats med en modern touch. Jag tror att barnen uppskattat just variationen mer än jag som tyvärr lämnats tämligen oberörd av musiken förutom i de ögonblick som jag beskrivit ovan. De stora behållningarna av kvällen är för mig interaktionen med barnen som hela tiden funnits med och gjort föreställningen levande, den stundtals storslagna scenografin, fantastiska dvärgar, snygg prins och många många glada barn.