Aline Cavalcante slår sig ner vid laptopen i sin lägenhet i brasilianska Sao Paulo, de nakna fötterna landar i en – jo, faktiskt – liten gräsmatta under skrivbordet. Via nätet pratar hon med andra cykelengagerade om hur en cyklist i 20-miljonerstaden just fått sin arm avsliten av en bil. Aline är den viktigaste personen i Fredriks Gerttens dokumentärfilm "Bikes vs Cars", och det mjuka gräset under fötterna får många åskådare i den fullsatta Fyrisbiografen att längtansfullt sucka denna bistra, kyliga fredagskväll då filmen har premiär. En annan värld är möjlig, kanske, ändå.
"Bikes vs Cars" låter oss möta både aktivister och akademiker som arbetar för bättre städer, där cykeln kan vara något annat än en trafikplaneringens restpost. Men filmen är inte speciellt hoppfull. Bilen – denna klassiska frihetssymbol – har världen över mejslat fram mångmiljonstäder som starkt begränsar sina invånares frihet, gör dem sjuka, stressade, fattigare, instängda. I Alines Sao Paulo tvingas en bilpendlare lägga tre timmar per dag i själsdödande köer.
Efter filmen följde en paneldiskussion. (Foto: Morgan Jansson)
En stadsplanerare pekar krasst i filmen på att det ingenstans i världen finns ett enda exempel på en storstad som löst sina problem med hjälp av att bygga ut vägnätet för bilar. Ju fler motorvägsfiler, desto fler bilar, så enkelt är det. Men vad "Bikes vs Cars" gör, och gärna hade fått göra mer, är att visa att historien om bilherraväldet inte ska ses som en organisk, naturlig process. Tvärtom, den har ofta varit orkestrerad av starka ekonomiska intressen i form av biltillverkare och oljebolag.
Maria Gardfjell (MP) vill att Uppsala ska bli Sveriges bästa cykelstad. (Foto: Morgan Jansson)
Los Angeles är en attraktiv stad att visa upp som stöd för den tanken, med sina numera 12-filiga motorvägar där trafiken står stilla. 70 procent av ytan som byggs i staden består i dag av bilvägar och parkeringar. En gång i tiden hade LA en väl utbyggd kollektivtrafik, inte minst i form av sitt system av trådbussar. Men genom mäktiga lobbykampanjer fattade staden över decennierna beslut om att skrota kollektivtrafiken, vilket gjordes möjligt eftersom General Motors köpte upp bussarna och tog över tågen. 1960 sänktes den sista trådbussen följaktligen i vattnen utanför Los Angeles.
Intresset för filmen var stort. (Foto: Morgan Jansson)
I Los Angeles möter vi – som fjäderlätt motvikt till all betong – Dan Koeppel. Han letar efter cykelvägar som fanns i staden en gång i tiden. Mycket slagkraftig i sin kritik av bilisternas monopol framstår han som ett slags arkeologisk enmansutredning. Dan håller cykelturer och visar häpnadsväckande svartvita foton på cykelleder, närmast futuristiska i hur de för över 100 år sedan byggdes på pelare ovanför marken. I dag minns ingen var de gick eller varför de försvann.
Filmen besöker också andra städer. I Toronto har borgmästaren blivit vald på sitt trafikprogram som slår fast att gator är till för endast bilar och bussar, och när någon cyklist skadas är det möjligen beklagligt men samtidigt naturligt. I Bogotá fixar en lärare cykelturer för barnen inom skolans ram. Det man gör som liten vågar man göra som stor är hennes budskap, och scenerna med barnen som två och två cyklar iväg är väldigt fina.
Uppsala Cykelförening fanns på plats. (Foto: Morgan Jansson)
Och så har vi Köpenhamn, där över 40 procent av stadens invånare cykelpendlar vilket sägs vara mer än antalet cykelpendlare i hela USA. Här väljer Fredrik Gertten bort möjligheten att komma till tals med någon av alla dessa cyklister. I stället får en taxichaufför lägga ut texten om hur erbarmligt det är med alla cyklister som svärmar runt honom. Visst, han får ge kropp åt miljontals bilisters irrationella, globala ilska över cyklister som stör bilarnas envälde. Men lärdomar från länder som Danmark och Holland är viktiga att sprida, för de visar att det går att skapa städer och samhällen där man cyklar säkert och effektivt. Och där de som behöver köra bil kan göra det.
Kristina Nyström trafikplanerare. (Foto: Morgan Jansson)
Den sekvens som kanske starkast etsar sig fast efter att man har sett "Bikes vs Cars" är cykelaktivisten Aline – hon med gräsmattan under fötterna – som utan hjälm och i något som liknar foppatofflor kryssar fram mellan bilar och filer i trafikinfarkternas Sao Paulo. En motståndshandling, kanske dumdristig, men också konsekvent i sin hållning att även en ensam cyklist har rätt att vara där. Man äger sin bil men inte gatan, konstaterar hon.
Fredagskvällens visning med efterföljande samtal visar på Fyrisbiografens uttalade ambition att erbjuda mer än bara bio. Så många publikfrågor hinns inte med då visningen av kritikerfavoriten "Timbuktu" riskerar att försenas, men trafikplanerare Kristina Nyström hinner ändå bekräfta mycket av det "Bikes vs Cars" pekar på.
Johanna Nordlund, biografföreståndare. (Foto: Morgan Jansson)
Varför händer då så lite i cykelfrågorna i Sverige, trots att stora satsningar beslutas och politiska ambitioner finns? Kristina Nyström pekar på vad hon kallar för "trafikhierarkin" och "trafikmaktsordningen". Trafikhierarkin är sådan att bilen fortfarande alltid finns i topp i trafikplaneringen. Sedan kommer kollektivtrafikens olika slag samt fotgängarna. Sist kommer cyklisterna. Trafikmaktsordningen handlar om att det i alla stora trafikprojekt är bilvägarna som byggs först, och när det är dags för cykelvägarna har pengarna tagit slut eftersom bilvägarna blivit mycket dyrare än beräknat. Som om bilarna först måste ha sitt, innan cyklarna kan komma på tal.
Miljöpartiets kommunalråd Maria Gardfjell berättade att kommunledningens ambition är att Uppsala ska bli Sveriges bästa cykelstad. Hon, liksom trafikplanerare Kristina Nyström, lyfte även fram det positiva i att cykelsportandet ökar i regionen, vilket kan driva på cykelsatsningarna framöver.
"Bikes vs Cars" visas måndag till torsdag 20:30 på Fyrisbiografen och på onsdag 15:00. Visningar därefter kan man se på www.fyrisbiografen.com.
Text: Dan Lindberg
