På fredag, 24 juli, släpps äntligen Courtney Marie Andrews nya album "Old Flowers". Albumet skulle ha släppts redan i början av juni, men beroende på den rådande situationen med pandemin flyttades releasen fram.
Courtney Marie var också en av de artister som skulle ha medverkat på festivalen Sthlm Americana i början av juni, men eftersom i stort sett all livemusik blivit stoppad av viruset så får vi vänta tills nästa år med det besöket.
När Courtney Marie släpper ett nytt album är mina förväntningar skyhöga. Hon har med de två senaste albumen kommit att bli en av mina stora favoriter. Hennes röst är bland den finaste man kan tänka sig. Uppbrottet från en nio år lång relation präglar både texterna och melodierna på nya albumet "Old Flowers", blommor som vissnar precis som en del relationer kan göra.
Courtney Marie fyller 30 senare i år, så nio år är nästan en tredjedel av hennes liv. Det hörs att hon är sårad och ledsen, ibland önskar jag att hon hade blivit lite mer förbannad. Sorgsenheten tar över lite för mycket. Visst är det vackert, och smärtan hörs verkligen i hennes röst. Lyssna till exempel på "Carnival Dream" som nästan får mig att gråta. Desperationen både känns och hörs i hennes röst. Hennes pianospel ersätter gitarrspelet på många av låtarna och bidrar även till den melankoliska känslan.
Det tar längre tid att ta till sig "Old Flowers" än de två föregående albumen. Trots att de långsamma och sorgsna låtarna är mycket vackra så saknar jag lite mer upp-tempo och variation. "It must be someone else's fault" är närmast förlösande med sitt högre tempo, och det spår jämte "Burlap String" som jag tycker bäst om.
Courtney Marie Andrews befäster sin position som en värdig arvtagerska till den äldre generationens sångerskor inom genren, som Emmylou Harris. Jag hoppas dock att Courtney Marie är gladare och kanske lite mer förbannad till nästa album.
