På själva midsommaraftonen har Bob Dylan släppt en ny skiva. Det är hans första skiva med nyskrivna låtar på åtta år.
Tre av de tio låtarna har redan släppts på olika digitala plattformar, däribland den 17 minuter långa JFK-eulogin "Murder Most Foul", en låt som får en egen skiva på cd-utgåvan.
Bob Dylan kan väl vid det här laget inte anses ha något kvar att bevisa. Han har varit överallt, gjort det mesta och influerat de flesta. Dessutom har han dragit på sig ett Nobelpris. Dylan tycks dock envist vilja visa att han fortfarande kan. Han har släppt en mästerlig och egensinnig skiva som ibland inte påminner om något annat han gjort. Visst, bluesgrejer som "False Prophet" och "Goodbye Jimmy Reed" har han gjort förut, men vad i hans tidigare produktion låter som "Key West (Philosopher Pirate)", avslutningslåten på cd ett?
På denna skiva finns ingen "Make You Feel My Love", alltså ingen låt någon annan artist skulle kunna få en hit med. Alla låtarna är för konstiga och för långa för att kunna funka i skvalradion, oavsett vem som sjunger. Och apropå att sjunga, Dylan röst är alltid ett infekterat ämne, inte minst den äldre Dylans röst. På den nya skivan sjunger han i mitt tycke utmärkt, med de förutsättningar han har. Jag brukar ibland säga att Dylan inte har en stor röst, men han är i sina bästa stunder en verkligt stor sångare. Det visar han upprepade gånger här.
Detta är Dylans bästa, mest intressanta och varierade skiva åtminstone sedan Love & Theft 2001.
