Det talas ofta om årets bästa album. Jason Isbell och hans band the 400 Unit med albumet Reunions, som släpps på fredag den 15 maj, aspirerar på titeln enligt min bedömning. Fast det är klart, inte ens halva detta olycksaliga år har passerat ännu och det är kanske bäst att vara försiktig.
Fler intressanta skivsläpp är på gång, till exempel Courtney Marie Andrews som skjutit upp sitt nya släpp till den 24 juli. Det är inte ofta, som jag nuförtiden känner ett sådant lyckorus av ett nytt album, att jag vill dansa runt i min lägenhet. Något direkt dansalbum är det ju förvisso inte, men ändå.
Visst släpps det fortfarande massor av bra ny musik, men tillfällena när den där riktiga lyckokänslan infinner sig är mer sällsynt för mig nu än när jag var yngre.
Reunions är liksom Isbells tre föregående album producerade av Dave Cobb. Albumets 10 låtar har skiftande karaktär och tempo, från lugna ballader till mer upp-tempo. Jason Isbell är en stor låtskrivare både när det gäller text och musik. Han har en sorts smärta i sin röst och svärta i texterna. Det är alltså ingen glättighet som lockar fram min lyckokänsla. Det är nog äktheten, innerligheten i Isbells röst och texter i kombination med de snygga låtarna som ger mig känslan.
Jag kan höra ekon från Jackson Browne och Eagles i musiken. Särskilt i låten "Running with our eyes closed" låter det som Jackson Browne kunde varit inblandat i låt-snickeriet. Jason Isbell säger själv att det finns många "spöken" i texterna som både handlar om människor som inte finns längre, men också annat som Isbell själv lämnat bakom sig, som till exempel alkoholmissbruk. Isbell säger vidare att han nu har förmågan att skriva låtar som han ville skriva för 15 år sedan, men inte visste hur vid den tidpunkten. På så sätt har han även en återträff (Reunion) med sig själv.
Med albumet Reunions tycker jag att Jason Isbell befäster sin plats som en av de allra största inom sin del utav den breda Americana-genren. Han får god hjälp av sina fantastiska musiker i the 400 Unit, bland annat hustrun Amanda Shires och den skicklige gitarristen Sadler Vaden. Isbell själv är en gitarrist av rang och att se honom "duellera" med Vaden live är en upplevelse. Vi får se om vi får uppleva det i november eller om Corona-viruset fortfarande sätter stopp för livemusik då. Tills vi vet mer är det bara att skruva upp volymen och njuta av det här albumet och ta vara på lyckoruset.
