Inför ett nästan utsålt konserthus sjöng och spelade Jakob Hellman uppbackad av fyra musiker. En nästan lite hyperaktiv Hellman underhöll också med långa underfundiga mellansnack med en hel del fyndig humor.
Turnén de är ute på med det kryptiska namnet "Äntligen borta – Istället för 30 år: Alltid" firar att det är 30 år sedan Jakob Hellman släppte sitt hyllade album "...och stora havet". Det enda album han släppt vilket gör hans stora popularitet lite anmärkningsvärd.
Hellman försvann ju lika snabbt från rampljuset som han klev in i det. Under de senaste fem åren har det ryktats om att han håller på med ett nytt album och han gav sken av att det är så. En del av hans popularitet kan ju förstås bero på att han försvann lika fort som han dök upp på musikscenen och att det därmed skapades en kult.
Jakob Hellman med band. (Foto: Morgan Jansson)
Den nu 54-årige artisten ger ett mycket energiskt intryck när han nästan studsar in på scenen efter det att bandmedlemmarna gått in på scenen. Hellman inleder med orden – jag har längtat efter er förlåt att jag bara gick.
När han sedan hänger på sig sin gitarr reflekterar jag över hur högt upp på hans bröst den hänger, i motsats till den lite ikoniska bilden av ynglingen Hellman på skivomslaget med gitarren hängandes vid knäna. Den bilden i en siluett bildar också kvällens "backdrop".
Jonathan Lundberg på keyboard. (Foto: Morgan Jansson)
Konserten inleds med "Nere i min mörka grav", en låt som inte finns med på skivan. Kanske symboliserar titeln att Jakob Hellman nu kommit upp igen? Ljudet är lite grötigt i början av konserten men det blir snart bättre.
Publikresponsen är stor med långa applåder efter varje låt även om det känns långt från något publikfrieri med bara två av den gamla skivans låtar i konsertens första akt innan paus, "Tåg" och "Stora havet", som jag tycker är en av konsertens bästa låtar.
Per-Arne Pettersson på bas. (Foto: Morgan Jansson)
Musikerna som backar upp Jakob Hellman under kvällen är Per-Arne Petersson på bas, Niclas Lindström på trummor, Erik Zettervall på elgitarr och Jonathan Lundberg på keyboards. Låtarna känns ofta lite rockigare än på skivan vilket också ger dem mer nerv.
Hellmans mellansnack är dråpliga och han berättar på ett språkligt rikt sätt. Han förefaller också lite virrig på ett charmigt sätt, lite som en vimsig Per Oscarsson.
Erik Zettervall på elgitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Efter en paus, som känns lite för lång, kommer bandet in igen. Hellman strular med axelbandet till sin gitarr och utbrister till publiken – Ni tror kanske att detta är ett trick. Bandet liksom sladden till hans gitarr har han problem med flera gånger även under den första halvan av konserten. Hellman utbrister plötsligt till publiken på balkongen, - Ni som sitter där uppe måste sitta ner, det är så högt upp.
Niclas Lindström på trummor. (Foto: Morgan Jansson)
Jakob Hellman berättar att han har med sig en speciell person, som är turnéledare och fungerar nästan som en personlig assistent till honom. Han bjuder sedan in personen ifråga till scenen, rapparen Kitok med orden – det ni nu ska få höra är inte riktigt min genre, men jag hoppas att ni ska tycka att det var allt jäkla bra.
Av applåderna att döma så gillar många i publiken det. Personligen är jag inte alls förtjust i rap, men de gör det bra. Det är överhuvudtaget mer tvära kast under kvällens andra akt, vilket Hellman tycker passar en sittande publik.
Jakob Hellman med mellansnack, gitarren sitter betydligt högre än när det begav sig. (Foto: Morgan Jansson)
Givetvis får vi även i denna sektion höra fler låtar från det jubilerande albumet, däribland Hellmans största hit "Vara vänner". "Tårarna" avslutar ordinarie set men efter bara en liten konstpaus dyker Hellman in på scenen igen och gör en soloversion av "När det skymmer".
Bandet kommer sen in igen. Jakob Hellman berättar att hans fru, som är en praktiserande präst, har givit honom rådet att lämna församlingen med hopp. Låttiteln "Vintern dör" kan väl sägas ge lite hopp nu när den precis har börjat här i Uppsala.
Strax före konsertstart. (Foto: Morgan Jansson)
Sammanfattningsvis så var den första halvan av konserten över förväntan för mig. Den andra halvan kändes lite mer spretig och som att de tappade fokus, i varje fall gjorde jag det. Allt som allt var det en trevlig kväll och publiken verkade mer än nöjd och tackade med stående ovationer. Nu återstår det fortfarande att se när Jakob Hellman kommer släppa sitt andra album.
