Skriv ut denna sida
Jonatan Stenson (tv) och Ola Magnell på Katalin. (Foto: Tobias Levander) Jonatan Stenson (tv) och Ola Magnell på Katalin. (Foto: Tobias Levander)

Recension: Imponerande Magnell på Katalin

2019-10-12 - 04:37

"Vi trubadurer håller alltid på lite för länge" säger Ola Magnell mot slutet av konserten. Från publiken hörs spridda protester mot denna utsaga. Berättigade protester, då den 73-årige Magnell och hans medmusikant Jonatan Stenson väl fyller de totalt två timmar de står på scenen.

 

Magnell må ha sina krämpor, som han tidigare nämnde i ett samtal med Uppsalanyheter, men som artist har hans eld inte brunnit ut. Det hela börjar lite kaotiskt, då Jonatan Stenson glömt att ta med sig kvällens låtlista och får springa och hämta den. Under tiden kör Ola Magnell en kanske oplanerad version av "Populisthambo" solo, innan Stenson återvänder med låtlistan och kan utsmycka låten med lite gitarrspel mot slutet. I "Vällingklockan" ber Magnell om ursäkt för att han glömt mittenversen och hoppar över den. Efter detta kommer dock konserten att löpa på friktionsfritt och Magnells röst låter efter de första numrens uppsjungning anmärkningsvärt välbehållen.

 

"Blues för Amadeus" dedikeras till alla begåvade människor som inte tog sig fram till köttgrytorna. Jonatan Stenson tar av sig den akustiska gitarren och spelar lap steel under en ny låt som heter "Löneslaven". Där målar Magnell upp en minst sagt dyster bild av en osäker och ojämlik arbetsmarknad. Bemanningsföretag och att starta eget nämns. I publiken ser jag en och annan nicka igenkännande åt många rader. Låten avslutas med de minnesvärda orden "dags att sakta dra, hem till Shangri-La".

 

Ola Magnell konstaterar att även om skulle repa hela livet, skulle han aldrig kunna spela gitarr som Jonatan Stenson och då är gitarr inte det enda instrument han spelar. På "Nattens vind är hemlös" får Stenson spela piano. Den får också avsluta första setet, det Magnell kallar den lugna avdelningen. Efter 11 låtar och omkring 50 minuter följer en paus på runt 20 minuter, då musiken ersätts av sorlet från de många besökarnas röster och köerna till bar och toalett ringlar långa.

 

Vid pausens slut dämpas ljusen och Magnell inleder andra halvlek med "Dimman igen" som han fyller ut med lite munspelande. Vid baren har ett väldigt snacksaligt och högljutt gäng barrikaderat sig. De är väldigt störande för oss som står eller sitter i närheten. Uppenbarligen hörs de ända upp på scenen, då Magnell mellan låtar ber dem gå någon annanstans om de inte vill låta oss som kommit för musiken höra den. Publiken applåderar och det pratglada gänget lyder hans uppmaning. Detta följs av "På snespår", Magnells rätt fria tolkning av Bob Dylans "Lily, Rosemary & the Jack of hearts". Jag tycks inte vara den ende i publiken som uppskattar att få höra just den låten.

 

En ny låt som heter "Små, små ord av kärlek" visar sig vara en långt mindre romantisk sång än vad titeln kan få en att tro. Det blir många "åt helvete med" i denna låt, som "åt helvete med hjärtat, som hela tiden haltar/Och resten av den gamla kropp, jag mödosamt förvaltar". Efter en förträfflig version av "Tomma tunnor" citerar och instämmer Magnell i påståendet att det i varje sprallig gosse bor en sur gammal gubbe som bara väntar på att få sista ordet. Som en gång sprallig gosse konstaterar jag att det ligger något i det.

 

Det finns så många låtar och jag vet inte vilka ni vill höra, säger Magnell. Spridda rop hörs för "Påtalåten", ""Rulltrappan" och flera andra andra låtar. "Rulltrappan" får det bli. I låten beklagar sig Magnell över "musik som söver". Inne på Katalin verkar dock ingen särskilt sövd. Här är publiken helt med. Tempot sänks för den vackra "Innan elden brunnit ut" innan det blir dags för publikfavoriten "Kliff", som avslutas med att Magnell får agera allsångsledare.

 

Magnell och Stenson tackar för sig och tycks vara på väg att lämna scenen, men vänder om för två låtar till. Efter den av många efterlängtade "Påtalåten", som Magnell inte ville spela i Parksnäckan i fjol, säger sig Magnell vilja avsluta med en sorglig låt och kör "När jag dör". Magnell och Stenson har oräknat pausen spelat och sjungit i två timmar och hunnit med 25 låtar som spänner över hela Magnells karriär, från "Påtalåten" till låtar som ännu inte släppts officiellt. Det är svårt att inte bli imponerad. Jag hoppas också att han får möjlighet att spela in en ny skiva. Kvaliteten på de nya låtarna i kväll bådar gott.

Tobias Levander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Monsi y su Salsa, dvs Simon Monserrat, har som Uppsalanyheter tidigare har beskrivit, en produktiv period i studion. På fredag den 4 december 2020 är det släpp av två singlar som kompletterar hela albumet ” Salsa pal Bailador”, vilket betyder Salsa för dansaren.

Rock på svenska? För inte det tankarna till mjukrockare som Tommy Nilsson, Freda’ och Per Gessle? Må så vara, men den uppfattningen kanske kommer att ändras hos Uppsalapubliken framöver, då gruppen Urtidsdjur nu släpper sin första LP.

Recension: Releasepartyt på Reginateatern i onsdags blev inställt pga covid-19, men Beat Funktions låt ”Green Man” släpps idag fredag den 13 november i en ny fräsch tolkning av Maiah Lay och Henry Bowers.

Recension: Idag fredag 6 november släpper Ismael sitt nya album Doggerland, tyvärr ställer Covid-19 situationen till det för den planerade spelningen på Katalin i helgen.

Recension: Under artistnamnet ”Monsi y su salsa” släpper Simon Monserrat ”Abreme la puerta de tu corazon” den 31 oktober, samtidigt som 3D-animerade videon av Alejandro design från Venezuela (Alejandro Colmenarez).

Uppsalaborna trängs i city. Duo Vindöga går på avstånd från varandra på fält och i skogar runt Uppsala, bärande på en kontrabas. De spelar låten Den avskalade hösten - avskalad på ett alldeles särskilt sätt i den märkliga tid vi lever just nu.

Recension: Höstens andra Klubb Uffe-kväll på Katalin bjöd på en kokande gryta med musik kryddad med stark sås eller Sauce Piquante som den unge fransmannen Theo Lawrence senaste album heter.

På tisdag kommer en stigande stjärna från Frankrike till Klubb Uffe och Katalin. Theo Lawrence beskrivs som en artist med jordig okomplicerad pop som har djupa rötter i den amerikanska myllan.

Årets vinnare av The International Young Talent Competition har utsetts i samband med den 17:e upplagan av Uppsala Internationella Gitarrfestival.

Recension: Den tredje och sista dagen för årets gitarrfestival dedikerades till unga talanger från olika länder.