Skriv ut denna sida
Joshua Ray Walker på Hijazz intima scen. (Foto: Pär Dahlerus) Joshua Ray Walker på Hijazz intima scen. (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Joshua Ray Walker på Hijazz

2019-10-04 - 04:42

Under torsdagskvällen intog Joshua Ray Walker från Dallas scenen i Hijazz intima lokaler på ett av Östra Ågatans högre nummer. När jag med kort varsel blev tillfrågad om att recensera spelningen var jag nästan helt obekant med denna unge singer/songwriter och hans musik. Några timmar senare lämnade jag Hijazz medryckt och imponerad.

 

Några minuter efter utsatt tid kliver Walker upp på Hijazz-scenen med sin akustiska gitarr, sätter sig på en stol och inleder med lite joddlande innan den första låten drar igång på allvar. Till en början går han från en låt till nästa utan pauser. Efter tre låtar stannar han upp för lite mellansnack och berättar han att hans första skiva kom ut i januari och att han ska framföra första singeln från den. Låten heter "Working girl". Fast jag inte hört den förut sätter den sig direkt. Låtens arbetande tjej har jobbat sedan hon var 13 och det är uppenbart att det hon gör inte är vanligt lönearbete. Hennes familj bryr sig dock om det, då de behöver mat på bordet.

 

Walker berättar att han turnerat oerhört intensivt i USA senaste året och bara varit hemma i Dallas som allra hastigast och då spelat in låtar till sin nästa skiva, som ska komma i april nästa år. Han spelar under konserten flera låtar från den kommande skivan, bland annat en lite humoristisk sak som heter "Showboat girl". Walkers gitarrspel är överlag utmärkt och rösten omfångsrik, även om han uppenbart får anstränga sig i vissa register.

 

Walker gör ett oväntat men inspirerat coverval när han gör country av Lionel Richies megahit "Hello". På något sätt får han det att funka. Kvällens andra cover är Hazel Dickens "A few old memories". Han föregår den med att berätta om hur han inspirerats av de bluegrasskivor hans farfar (eller om det är morfar) tog med sig från Louisville, Kentucky.

 

Stämningen blir under konsertens gång allt mer uppsluppen. Mellan låtarna pratar han och flera i publiken allt mer med varandra. Det skämtas och skrattas. Walker säger att han har hört att den skandinaviska publiken är väldigt dämpad, men att kvällens publik inte stämmer in på det och att det får honom att känna sig avslappnad. En kille efterfrågar låten "Canyon", som han säger berört honom. Walker tackar och säger att han sparar den till sist, så folk inte går i förtid.

 

Walker berättar att han rest väldigt mycket sedan fick körkort som sextonåring. Däremot har han aldrig flugit innan han kom till Sverige för några dagar sedan. Inte inrikesflyg, inte helikopter, inte luftballong, ingenting. Resan hade gått bra, men Walker säger skämtsamt att han såg till att det inte fanns någon Jack Daniels kvar på flygplanet när det landade.

 

Walker inleder sedan "Canyon", men vänta! Var är killen som ville höra den? Det visar sig att han gått på toaletten. Walker drar ut på introt, men sedan kommer killen utspringande. Det skrattas ordentligt i publiken innan Walker inleder den vackra låten. När den är klar reser han sig från stolen, men sätter sig snart igen och avslutar med två låtar, "Burn it" från debutskivan och en ny låt jag tror heter "Voices".

 

Sammanlagt tror jag att han hunnit med 19 låtar när han lämnar scenen och sätter sig vid ett bord bland publiken. Han mottar en flaska hembrygd öl som present från någon, signerar skivor och pratar med den som vill prata. Samtalen är fortfarande i full gång när jag lämnar lokalen för att hinna med mitt tåg hem till Storvreta.

 

Joshua Ray Walker ser inte ut som en stjärna. Att han besitter talang som låtskrivare, gitarrist och sångare är dock uppenbart. Det ska bli spännande att följa hans fortsatta karriär.

 

 

Tobias Levander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Det här är första gången vi spelar i Uppsala, berättar Slowgolds Amanda Werne från Katalins scen ett par låtar in i fredagens konsert. Så fantastiskt ställe! lägger hon till. Det tycks som att uppskattningen är ömsesidig och att många i publiken länge sett fram emot att se och höra Slowgold här.

Recension: Pianisten Emil Ingmar har nyligen släppt sitt första album som han kallar "Karlavagnen. Ett album som innehåller tolv originalkompositioner av den Värmlandsbördige Uppsalabon.

Recension: Den 29 årige kanadensaren Joe Nolan är inne i en väldigt kreativ och produkriv fas. Hans senaste album som släpptes för någon vecka sedan heter Drifters.

Recension: Uppsalaaktuella Slowgold släppte nyligen sitt nya album, Aska. På fredag 6 mars kommer de till Katalin.

Recension: Den mycket hyllade föreställningen " Kvinnan som är jag" med Lisa Nilsson på UKK, var i det närmaste utsåld, vilket fick stor effekt på applåder, allsång och skratt.

Recension: Två artister med stora influenser från soulmusiken uppträdde på Katalins Klubb Uffe på tisdagskvällen. Liz Brasher från Memphis och Jesper Lindell från Ludvika.

Recension: Under tisdagen var det terminspremiär för Klubb Uffe, tisdagsklubben där Katalin i samarbete med eldsjälarna på Rootsy Music presenterar begåvade men mindre namnkunniga artister inom den spretiga genren Americana.

Tolv akter har gått vidare i musiktävlingen Imagine som genomförde två deltävlingar på UKK under lördagen och söndagen. Nu väntar flera aktiviteter för de som gått vidare innan regionfinalen i slutet av mars.

Klubb Uffe på Katalin är ju klubben för artister som Rootsy Music bokar. Det är artister som alla kan samlas under den breda genren som kallas Americana.

Kommande helg öppnas den trettiofjärde upplagan av musiktävlingen Imagine. Totalt 24 uppländska akter gör under två dagar upp om tolv platser i en regionfinal i slutet av mars.