Skriv ut denna sida
David Ritschard för högsta betyg för "Brobrännaren". (Foto: Pär Dahlerus) David Ritschard för högsta betyg för "Brobrännaren". (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: David Ritschard - Brobrännaren

2019-07-01 - 01:52

Jag förvånar mig faktiskt lite själv med att verkligen gilla David Ritschards nyligen släppta album Brobrännaren.

 

Först kan man nämligen tycka att det verkar kitschigt och lite töntigt. David Ritschard har dock hittat sin egen nisch och hamnar definitivt på rätt sida om "töntgränsen".

 

Det är väldigt lätt att avfärda hela grejen innan man fattar hur genialt det är. Det äkta och genuina och modet att göra denna ursvenska country med Stockholmsdialekt berör verkligen. Låtarna är mycket välgjorda och de vardagsrealistiska texterna är välskrivna, tänkvärda och ibland vassa.

 

Jag kan inte låta bli att dra en slags parallell till Amanda Ginsburgs jazzalbum "Jag har funderat på en sak" också det med vardagsrealistiska texter. De gör liknande saker inom olika genres och båda visar att det blir väldigt bra och originellt på svenska. På engelska hade säkert båda två varit bra men inte alls stuckit ut på det sätt som de gör nu.

 

Härom veckan uppträdde David Ritschard, med sitt stora band Krokodiltårarna, på Sthlm Americana festivalen. Jag hade själv förmånen att närvara vid deras framträdande som senare hyllats av många som ett av de bättre under festivalen. Jag är beredd att hålla med. Vad kan förresten vara mer rätt på en sådan festival än en charmig söderkis som gör sin egen country på Stockholmsdialekt.

 

Jag ser David Ritschard mer som en brobyggare än en brobrännare. Eftersom han förenar den svenska visan med klassisk amerikansk countrymusik. Han gör det dessutom väldigt bra och med ett band av enastående musiker, bland annat Uppsalas egen lapsteel-mästare Nicke Widén.

 

Jag ger albumet 10/10

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Himlen hade öppnat sig när Sirius mötte IFK Norrköping på Studenternas IP under söndagseftermiddagen. Tunga moln låg kvar över Uppsala, men till Amanda Ginsburgs spelning i Parksnäckan hade regnet tillfälligt upphört. Den publik som trotsat vädret och tagit sig till Parksnäckan fick 80 mycket trevliga minuter jazz och visa.

Recension: Efter flera regnskurar under dagen kom solen och energin fram denna fredagskväll med Sarah Dawn Finer på Parksnäckan.

Recension: Ylva Eriksson och Hanna Enlöf som tillsammans är Good Harvest fyllde Öregrund kyrka, på fredagskvällen. Det gjorde de inte bara med sin välljudande musik utan också med publik.

Recension: Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.

På reggaefestivalens andra dag började programmet med yoga klockan två på eftermiddagen och avslutades med Alpha Blondy efter midnatt. Själv kom jag till festivalområdet vid Fyrishov strax innan klockan fem. Redan vid entrén stod det klart att det var avsevärt många fler som sökt sig dit än vid motsvarande tid dagen innan.

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare.

Inför Robert Wells kommande spelningar med den legendariske munspelaren Charlie McCoy samt Rhapsody in Rocks 30 års jubileum hade Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus en liten pratstund med honom.

Recension: Det är fyra år sedan Ulf Lundell gav vad han påstod var en avskedsföreställning. Han skulle aldrig mer spela live. Under fredagskvällen stod han ändå där på scenen i Furuviksparken och avverkade den femte av sommarens 17 konserter. Det finns all anledning att glädja sig åt att han ändrade sig, även om jag får beklaga att han valde bort Uppsala denna gång.

Recension: Trots att de två artisterna Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij uppträdde med samma koncept i Parksnäckan för tre år sedan fyllde de två populära herrarna Parksnäckan igen. En entusiastisk publik välkomnade dem i den mycket fina sommarkvällen.

Recension: Gyllene Tider fyllde den vackra Botaniska trädgården med publik och med sin musik. Efter 40 år tog de som band avsked av Uppsalapubliken med en kavalkad av hits. Vi fick se ett tajt och taggat band som inte alls känns trötta, tvärtom så sprudlar det av energi om dem.