Skriv ut denna sida
Amythyst Kiah spelade på Katalins Klubb Uffe. (Foto: Morgan Jansson) Amythyst Kiah spelade på Katalins Klubb Uffe. (Foto: Morgan Jansson)

Recension: Amythyst Kiah en skönsjungande historieberättare

2019-06-19 - 03:41

Amythyst Kiah från Johnson City, Tennesse uppträdde på Klubb Uffe, Katalin på tisdagskvällen. Genom hennes själfyllda sångstämma känner man de musikaliska rötterna tydligt, men dessutom får vi många väldigt informativa, detaljerade och långa mellansnack. De bakgrunder hon ger till låtarna gör att man lyssnar mer på texterna och får en större förståelse.

 

Amythyst Kiah börjar med att kliva in på scenen och hänga på sig sin gitarr utan att säga något, bara med en nickning till publken. När hon börjar spela på sin gitarr är magin där på en gång och när hon sedan börjar att sjunga får jag gåshud direkt. Vilken fantastisk röst hon har. Den har en sådan själ och man hör och känner att de musikaliska rötterna når långt ner i den amerikanska söderns mylla.

 

Sedan börjar hon att prata, och det gör hon mycket och hon kan sin musikhistoria. Hon har en examen i "old time music" från Universitetet i Johnson City. Hon är en intressant berättare. För en del kan det säkert bli aningen för detaljerat, även om jag personligen tycker det är väldigt intressant att lyssna på henne. Det blir ibland lite som en föreläsning varvat med musik.

 5D3 0320-copy-UN

En kvinna, en gitarr, så bra. (Foto: Morgan Jansson)

 

Hon berättar att den första låten heter Hangover Blues. Hon skrev den när hon höll på att fastna i för mycket festande och alkohol. Alla ville ju bjuda på en drink efter spelningar. Det blev ibland för mycket och det hämnar ju kreativiteten så hon stod inför ett vägval för några år sedan, och det verkar som att hon valde rätt väg.

 

Amythyst Kiah är inte bara en otrolig sångerska, hon hanterar både sin gitarr och senare sin banjo mästerligt. Hennes spelstil är så avslappnad och har ett väldigt skönt flyt.

 

5D3 0371-copy-UN

Amythyst Kiah. (Foto: Morgan Jansson)

 

Spelningen på Katalin är den sista på hennes korta Sverigeturné. Hon kom hit den 12 juni och har åkt runt en hel del på vägarna. Hon talar om att hon tycker mycket om Sverige och människorna hon har mött. Hon spelar sedan ett par låtar från sitt kommande album som ska heta Wary and Strange och släpps nästa år.

 

När hon sedan plockar upp sin banjo så känns de historiska vingslagen ännu mer. Det är något så genuint och äkta över hennes kraftfulla och vackra stämma till det fina banjo-ackompanjemanget. Publiken lyssnar med vördnad och i tystnad. Ingen pratar och för oväsen. Man uppslukas verkligen helt av hennes röst och musik.

 

5D3 0391-copy-UN

Amythyst Kiah i ett intressant mellansnack. (Foto: Morgan Jansson)

 

Förutom att ge oss en massa musikhistoria berättar hon bland annat om det musikprojekt hon deltagit i tillsammans med Rhiannon Giddens, Leyla McCalla och Allison Russell. De spelade in skivan Songs of our native daughters tillsammans. De har också blivit nominerade till ett prestigefyllt "Americana awards" med den. Låten Wild Turkey tog henne många år att skriva.

 

Hon ville att den skulle bli precis rätt, för den handlar om hennes mamma som Amythyst förlorade redan då hon bara var 17 år gammal. Det har tagit henne lång tid att bearbeta mammans bortgång. Den låten liksom alla andra får så mycket mer innebörd när hon sedan framför dem.

 

7D2 2319-copy-UN

Amtthyst med sin banjo. (Foto: Morgan Jansson)

 

Låten Black Myself tycker jag är en av konsertens absoluta höjdpunkter. Kortfattat kan man säga att de olika verserna beskriver hur situationen varit för Afro-Amerikaner under olika tider. När Amythyst lämnar scenen är det inte för så länge. Hon klappas snart in av den entusiastiska publiken.

 

Hon avslutar med den kända country-gospelsången "Let the Circle be Unbroken. Finns det någon som hjälper till att hålla cirkeln obruten så är det Amythyst Kiah. Hon säger att hon vill komma tillbaka för en längre Sverigeturne snart, det känns verkligen lovande!

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Himlen hade öppnat sig när Sirius mötte IFK Norrköping på Studenternas IP under söndagseftermiddagen. Tunga moln låg kvar över Uppsala, men till Amanda Ginsburgs spelning i Parksnäckan hade regnet tillfälligt upphört. Den publik som trotsat vädret och tagit sig till Parksnäckan fick 80 mycket trevliga minuter jazz och visa.

Recension: Efter flera regnskurar under dagen kom solen och energin fram denna fredagskväll med Sarah Dawn Finer på Parksnäckan.

Recension: Ylva Eriksson och Hanna Enlöf som tillsammans är Good Harvest fyllde Öregrund kyrka, på fredagskvällen. Det gjorde de inte bara med sin välljudande musik utan också med publik.

Recension: Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.

På reggaefestivalens andra dag började programmet med yoga klockan två på eftermiddagen och avslutades med Alpha Blondy efter midnatt. Själv kom jag till festivalområdet vid Fyrishov strax innan klockan fem. Redan vid entrén stod det klart att det var avsevärt många fler som sökt sig dit än vid motsvarande tid dagen innan.

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare.

Inför Robert Wells kommande spelningar med den legendariske munspelaren Charlie McCoy samt Rhapsody in Rocks 30 års jubileum hade Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus en liten pratstund med honom.

Recension: Det är fyra år sedan Ulf Lundell gav vad han påstod var en avskedsföreställning. Han skulle aldrig mer spela live. Under fredagskvällen stod han ändå där på scenen i Furuviksparken och avverkade den femte av sommarens 17 konserter. Det finns all anledning att glädja sig åt att han ändrade sig, även om jag får beklaga att han valde bort Uppsala denna gång.

Recension: Trots att de två artisterna Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij uppträdde med samma koncept i Parksnäckan för tre år sedan fyllde de två populära herrarna Parksnäckan igen. En entusiastisk publik välkomnade dem i den mycket fina sommarkvällen.

Recension: Gyllene Tider fyllde den vackra Botaniska trädgården med publik och med sin musik. Efter 40 år tog de som band avsked av Uppsalapubliken med en kavalkad av hits. Vi fick se ett tajt och taggat band som inte alls känns trötta, tvärtom så sprudlar det av energi om dem.