Skriv ut denna sida
Gitarrfestivalens general Klaus Pontvik vid öppnandet av årets festival. (Foto: Morgan Jansson) Gitarrfestivalens general Klaus Pontvik vid öppnandet av årets festival. (Foto: Morgan Jansson)

Gitarrfestivalen inleddes med toner av blues och bluesrock

2018-10-11 - 06:24

Den femtonde årgången av Uppsala Internationella Gitarrfestival inleddes i bluesens och bluesrockens tecken.

 

Claes Yngström och hans Sky High inledde med ett lite för kort set. Den karismatiske engelsmannen Jack Broadbent tog därefter över med ett vildsint slidespel. Avslutade kvällen gjorde sångerskan och gitarristen Joanne Shaw Taylor med sitt band. De toner som kom ifrån hennes strupe och gitarr var av yppersta klass.

 

5D3 3931-copy-UN

Lena Åberg Frisk, VD och Konstnärlig ledare på UKK. (Foto: Morgan Jansson)

 

Innan de tre huvudakterna började så hölls en kort invigning på en mindre scen, i sal D på bottenvåningen av Uppsala Konsert & Kongress. Även huvudattraktionerna spelade i sal D men på en större scen i den andra änden av lokalen. Traditionsenligt börjar festivalens ständige konferencier Torbjörn Ivarsson.

 

Han berättar att det är den 15:e gitarrfestivalen och att huset som vi är i byggdes för festivalen. Han söker medhåll av nästa talare som är UKK:s VD Lena Åberg Frisk. Hon håller nästan med, UKK och gitarrfestivalen har vuxit upp tillsammans.

 

5D3 3943-copy-UN

Peter Gustavsson, Ordförande Kulturnämnden Uppsala Kommun. (Foto: Morgan Jansson)

 

Under fem dagar blir Uppsala gitarrens huvudstad tillägger Ivarsson innan han lämnar över till nästa talare som är Peter Gustavsson ordförande för Uppsala kommuns kulturnämnd. Festivalens general Klaus Pontvik är nästa talare.

 

Han är huvudansvarig för festivalen tillsammans med Stefan Löfvenius som är den konstnärlige ledaren. Klaus säger att festivalen står på två ben. Det ena är hjärtat och kärleken till musiken, det andra består av kvalité och professionalitet.

 

5D3 3980-copy-UN

Göran Söllscher "överraskningsartist". (Foto: Morgan Jansson)

 

Efter de föredömligt korta anförandena får vi aptitretare och smakprov från tre helt olika gitarrister, som redan genom sina korta framträdanden visar på den stora bredden som gitarrfestivalen har. Göran Söllscher inleder med som han säger gitarrmusik av Paul McCartney.

 

Hans fina tolkningar av Blackbird och Eleanor Rigby ger mersmak. Mexikanen José Macario imponerar med ett eget stycke funkig jazz på den åttasträngade gitarren från Uppsalabolaget Strandberg Guitars. Årets yngste deltagare, den 13-årige Toby Lee spelar som en miniatyr Bonamassa. Vad månde det bliva av den grabben, han klår redan idag många äldre gitarrister.

 

5D3 4006-copy-UN

José Macario. (Foto: Morgan Jansson)

 

Kvällens tre huvudakter sätter sedan igång. Först ut är den legendariske Clas Yngström som med sitt Sky High spelar sin bluesrock som är stark influerad av Jimi Hendrix. De börjar en egen komposition från 1984 "I ain't beggin'". Tyvärr är ljudet ganska burkigt och gitarren alldeles för låg i mixen så jag tycker inte att de når ut på det sätt som de förtjänar. Clas Yngstöm är en fantastisk gitarrist, men det känns inte som att han riktigt får möjlighet att visa det från första början. Trixie May (from Bakersfield) är en riktigt skön låt från den senaste plattan Stone & Gravel och visst har ljudet blivit lite bättre.

 

Yngström spelar först på en Gibson Les Paul men byter sedan till sin favoritgitarr som bara för några dagar sedan var försvunnen. Nu är den Stratocaster- liknande gitarren återfunnen. Yngström tillsammans med Arne Blomqvist på bas och Marcus Källström på trummor börjar så lagom bli varma i kläderna och ljudet att bli bättre när den efter bara 20 minuter måste avsluta med Hendrix version av Dylans "All along the watchtower" Lite snöpligt känns det abrupta slutet av deras framträdande, både för bandet och publiken.

 

5D3 4068-copy-UN

Clas Yngström. (Foto: Morgan Jansson)

 

Nästa akt är den karismatiske engelsmannen Jack Broadbent. Ensam på scenen iklädd hatt och svarta kläder, med långt hår och skägg, så passar hans coola look hans ännu coolare slidespel.

Den akustiska orkestergitarren har han i knät och han spelar slide på ett väldigt annorlunda sätt. Han använder en fickplunta (som också finns att köpa vid merch-bordet, i specialdesign).

 

Han spelar ibland helt frenetiskt och vilt. Det finns en slags urkraft i hans blues, trots att han är ung, engelsman och vit. Han har också en väldigt skön och "laid-back" stil. Jag kommer att tänka på tidiga Fleetwood Mac, då Peter Green var frontfigur, rent stilmässigt. Detta, särskilt då han spelar på gitarren på ett mer konventionellt sätt och sjunger under en låt. Det är riktigt bra och trots den lite kalla och sterila lokalen så trollbinder hans musik mig.

 

5D3 4249-copy-UN

Jack Broadbent. (Foto: Morgan Jansson)

 

Efter en liten paus är det så dags för Joanne Shaw Taylor och hennes tre medmusiker att bjuda oss på sin musik. Speciellt till en början är även hennes gitarrljud alldeles för lågt i ljudmixen. De börjar lite avvaktande med lite radiovänlig popaktig bluesrock som inte alls berör mig, men det blir snart bättre. Först får de avbryta konserten då Klaus Pontvik frågar efter sjukvårdskunniga i publiken.

 

Någon har skadad sig och ett litet lämmeltåg av sjukvårdskunniga strömmar ut ur lokalen för att hjälpa till. Just när jag säger till en vän i publiken att bandet skulle vinna på ett lite "skitigare" sound så blir jag bönhörd på en gång. Det blir på en gång mycket bättre.

 

5D3 4568-copy-UN

Joanne Shaw Taylor. (Foto: Morgan Jansson)

 

Joanne Shaw Taylor är inte bara en helt enastående gitarrist utan också en fantastisk sångerska. Rösten kommer verkligen fram i några lite lugnare blueslåtar när hon tar i med sin starka röst. Jag förstår att hon har jämförts med Janis Joplin, det finns en viss likhet. Ljudet blir bättre och bättre ju längre spelningen pågår även om jag nog skulle ha höjt gitarren om jag varit ljudtekniker. Joanne Shaw Taylor briljerar i sina solon. Jag kan höra influenser av B.B. King, Stevie Ray Vaughan och Jimi Hendrix.

 

5D3 4026-copy-UN

13-årige Toby Lee. (Foto: Morgan Jansson)

 

Det var sammanfattningsvis en fin inledning av den femtonde internationella gitarrfestivalen.En festival som verkligen har lyckats med att sätta Uppsala på världskartan och berikat oss med så otroligt mycket fin musik över åren. Tyvärr är jag inte alls förtjust i sal D på bottenplan för denna typ av konserter. Jag kan förstå att man kanske ville ha en barstämning till denna bluesrock-kväll.

 

Trots att det kanske skulle blivit en annan stämning så tror jag att uppträdandena hade vunnit både ljud och ljusmässigt på att vara i den stora konsertsalen. Jag hörde dock andra röster i publikhavet som inte alls håller med mig. Det är ju tur att vi får vara oliktänkande. En trevlig kväll var det i alla fall och jag är stolt över att vara Uppsalabo minst en gång om året.

 

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Under den gångna helgen genomfördes den 15:e upplagan av Uppsala Internationella Gitarrfestival, Uppsalanyheters fotograf Morgan Jansson delar här med sig av sina bilder från festivalen - del 1.

Recension: "Vi trubadurer håller alltid på lite för länge" säger Ola Magnell mot slutet av konserten. Från publiken hörs spridda protester mot denna utsaga. Berättigade protester, då den 73-årige Magnell och hans medmusikant Jonatan Stenson väl fyller de totalt två timmar de står på scenen.

Recension: Jesper Lindell med band besökte Rootsy Musics Klubb Uffe på Katalin på tisdagskvällen. Deras härliga blandning av soul och americana skulle ha kunnat komma från Muscle Shoals, Alabama, men Jesper Lindell kommer från Ludvika.

Recension: Det blev ett mäktigt framförande av David Bowies musik, men även musik som påverkat Bowie, när cirka 60 personer fyllde UKK:s scen. På lördagskvällen spelade nämligen Västerås Sinfonietta under ledning av arrangören och dirigenten Hans Ek på Uppsala Konsert & Kongress.

Sångaren och låtskrivaren Ola Magnell debuterade 1974 och har sedan dess släppt 12 fullängdsalbum och gett oräkneliga konserter. Fredagen den 11 oktober står han och vapendragaren Jonatan Stenson på Katalins scen. Med anledning av denna spelning passade Uppsalanyheter på att få en liten pratstund med Magnell över telefon.

Recension: Under torsdagskvällen intog Joshua Ray Walker från Dallas scenen i Hijazz intima lokaler på ett av Östra Ågatans högre nummer. När jag med kort varsel blev tillfrågad om att recensera spelningen var jag nästan helt obekant med denna unge singer/songwriter och hans musik. Några timmar senare lämnade jag Hijazz medryckt och imponerad.

Recension: För ett par dagar sedan hade jag inte hört talas om varken amerikanskan Hayley Reardon eller britten Ryan O'Reilly. På onsdagskvällen fick jag ett meddelande från en vän i Stockholm "Ser just ett par singer-songwriters som kommer till Uppsala imorgon, du måste gå".

Recension: I dag vet nästan alla vem vem Plura är. Har man inte haft något tidigare intresse för Eldkvarns musik, har man förmodligen mött honom som tv-kock, mer eller mindre påklädd på överkroppen, eller i någon av de andra tv-produktioner han medverkat i. Eller i tidningsrubriker om kokain och annat. När han under lördagskvällen i sällskap med en trio musiker intog scenen på Katalin var det dock låtmakaren och sångaren Plura som stod i centrum.

På tisdag 10 september kör Klubb Uffe igång igen på Katalin. Först ut för säsongen är australiensaren William Crighton och hans band. Som grädde på moset kommer också amerikanen Dave Rosewood och startar upp kvällen med en solospelning.

Recension: Det har gått drygt fem år sedan Jill Johnson beslöt att ta med den något kantstötta countrysångaren Doug Seegers i sitt tv-program. Succén var omedelbar. Sedan dess har Seegers hunnit med flera besök i Uppsala. Under fredagen var det dags igen. Då mötte en laddad Doug Seegers och hans band den förväntansfulla publiken på Katalin.