Skriv ut denna sida
Gitarrfestivalens general Klaus Pontvik vid öppnandet av årets festival. (Foto: Morgan Jansson) Gitarrfestivalens general Klaus Pontvik vid öppnandet av årets festival. (Foto: Morgan Jansson)

Gitarrfestivalen inleddes med toner av blues och bluesrock

2018-10-11 - 06:24

Den femtonde årgången av Uppsala Internationella Gitarrfestival inleddes i bluesens och bluesrockens tecken.

 

Claes Yngström och hans Sky High inledde med ett lite för kort set. Den karismatiske engelsmannen Jack Broadbent tog därefter över med ett vildsint slidespel. Avslutade kvällen gjorde sångerskan och gitarristen Joanne Shaw Taylor med sitt band. De toner som kom ifrån hennes strupe och gitarr var av yppersta klass.

 

5D3 3931-copy-UN

Lena Åberg Frisk, VD och Konstnärlig ledare på UKK. (Foto: Morgan Jansson)

 

Innan de tre huvudakterna började så hölls en kort invigning på en mindre scen, i sal D på bottenvåningen av Uppsala Konsert & Kongress. Även huvudattraktionerna spelade i sal D men på en större scen i den andra änden av lokalen. Traditionsenligt börjar festivalens ständige konferencier Torbjörn Ivarsson.

 

Han berättar att det är den 15:e gitarrfestivalen och att huset som vi är i byggdes för festivalen. Han söker medhåll av nästa talare som är UKK:s VD Lena Åberg Frisk. Hon håller nästan med, UKK och gitarrfestivalen har vuxit upp tillsammans.

 

5D3 3943-copy-UN

Peter Gustavsson, Ordförande Kulturnämnden Uppsala Kommun. (Foto: Morgan Jansson)

 

Under fem dagar blir Uppsala gitarrens huvudstad tillägger Ivarsson innan han lämnar över till nästa talare som är Peter Gustavsson ordförande för Uppsala kommuns kulturnämnd. Festivalens general Klaus Pontvik är nästa talare.

 

Han är huvudansvarig för festivalen tillsammans med Stefan Löfvenius som är den konstnärlige ledaren. Klaus säger att festivalen står på två ben. Det ena är hjärtat och kärleken till musiken, det andra består av kvalité och professionalitet.

 

5D3 3980-copy-UN

Göran Söllscher "överraskningsartist". (Foto: Morgan Jansson)

 

Efter de föredömligt korta anförandena får vi aptitretare och smakprov från tre helt olika gitarrister, som redan genom sina korta framträdanden visar på den stora bredden som gitarrfestivalen har. Göran Söllscher inleder med som han säger gitarrmusik av Paul McCartney.

 

Hans fina tolkningar av Blackbird och Eleanor Rigby ger mersmak. Mexikanen José Macario imponerar med ett eget stycke funkig jazz på den åttasträngade gitarren från Uppsalabolaget Strandberg Guitars. Årets yngste deltagare, den 13-årige Toby Lee spelar som en miniatyr Bonamassa. Vad månde det bliva av den grabben, han klår redan idag många äldre gitarrister.

 

5D3 4006-copy-UN

José Macario. (Foto: Morgan Jansson)

 

Kvällens tre huvudakter sätter sedan igång. Först ut är den legendariske Clas Yngström som med sitt Sky High spelar sin bluesrock som är stark influerad av Jimi Hendrix. De börjar en egen komposition från 1984 "I ain't beggin'". Tyvärr är ljudet ganska burkigt och gitarren alldeles för låg i mixen så jag tycker inte att de når ut på det sätt som de förtjänar. Clas Yngstöm är en fantastisk gitarrist, men det känns inte som att han riktigt får möjlighet att visa det från första början. Trixie May (from Bakersfield) är en riktigt skön låt från den senaste plattan Stone & Gravel och visst har ljudet blivit lite bättre.

 

Yngström spelar först på en Gibson Les Paul men byter sedan till sin favoritgitarr som bara för några dagar sedan var försvunnen. Nu är den Stratocaster- liknande gitarren återfunnen. Yngström tillsammans med Arne Blomqvist på bas och Marcus Källström på trummor börjar så lagom bli varma i kläderna och ljudet att bli bättre när den efter bara 20 minuter måste avsluta med Hendrix version av Dylans "All along the watchtower" Lite snöpligt känns det abrupta slutet av deras framträdande, både för bandet och publiken.

 

5D3 4068-copy-UN

Clas Yngström. (Foto: Morgan Jansson)

 

Nästa akt är den karismatiske engelsmannen Jack Broadbent. Ensam på scenen iklädd hatt och svarta kläder, med långt hår och skägg, så passar hans coola look hans ännu coolare slidespel.

Den akustiska orkestergitarren har han i knät och han spelar slide på ett väldigt annorlunda sätt. Han använder en fickplunta (som också finns att köpa vid merch-bordet, i specialdesign).

 

Han spelar ibland helt frenetiskt och vilt. Det finns en slags urkraft i hans blues, trots att han är ung, engelsman och vit. Han har också en väldigt skön och "laid-back" stil. Jag kommer att tänka på tidiga Fleetwood Mac, då Peter Green var frontfigur, rent stilmässigt. Detta, särskilt då han spelar på gitarren på ett mer konventionellt sätt och sjunger under en låt. Det är riktigt bra och trots den lite kalla och sterila lokalen så trollbinder hans musik mig.

 

5D3 4249-copy-UN

Jack Broadbent. (Foto: Morgan Jansson)

 

Efter en liten paus är det så dags för Joanne Shaw Taylor och hennes tre medmusiker att bjuda oss på sin musik. Speciellt till en början är även hennes gitarrljud alldeles för lågt i ljudmixen. De börjar lite avvaktande med lite radiovänlig popaktig bluesrock som inte alls berör mig, men det blir snart bättre. Först får de avbryta konserten då Klaus Pontvik frågar efter sjukvårdskunniga i publiken.

 

Någon har skadad sig och ett litet lämmeltåg av sjukvårdskunniga strömmar ut ur lokalen för att hjälpa till. Just när jag säger till en vän i publiken att bandet skulle vinna på ett lite "skitigare" sound så blir jag bönhörd på en gång. Det blir på en gång mycket bättre.

 

5D3 4568-copy-UN

Joanne Shaw Taylor. (Foto: Morgan Jansson)

 

Joanne Shaw Taylor är inte bara en helt enastående gitarrist utan också en fantastisk sångerska. Rösten kommer verkligen fram i några lite lugnare blueslåtar när hon tar i med sin starka röst. Jag förstår att hon har jämförts med Janis Joplin, det finns en viss likhet. Ljudet blir bättre och bättre ju längre spelningen pågår även om jag nog skulle ha höjt gitarren om jag varit ljudtekniker. Joanne Shaw Taylor briljerar i sina solon. Jag kan höra influenser av B.B. King, Stevie Ray Vaughan och Jimi Hendrix.

 

5D3 4026-copy-UN

13-årige Toby Lee. (Foto: Morgan Jansson)

 

Det var sammanfattningsvis en fin inledning av den femtonde internationella gitarrfestivalen.En festival som verkligen har lyckats med att sätta Uppsala på världskartan och berikat oss med så otroligt mycket fin musik över åren. Tyvärr är jag inte alls förtjust i sal D på bottenplan för denna typ av konserter. Jag kan förstå att man kanske ville ha en barstämning till denna bluesrock-kväll.

 

Trots att det kanske skulle blivit en annan stämning så tror jag att uppträdandena hade vunnit både ljud och ljusmässigt på att vara i den stora konsertsalen. Jag hörde dock andra röster i publikhavet som inte alls håller med mig. Det är ju tur att vi får vara oliktänkande. En trevlig kväll var det i alla fall och jag är stolt över att vara Uppsalabo minst en gång om året.

 

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Under tisdagen var det terminspremiär för Klubb Uffe, tisdagsklubben där Katalin i samarbete med eldsjälarna på Rootsy Music presenterar begåvade men mindre namnkunniga artister inom den spretiga genren Americana.

Tolv akter har gått vidare i musiktävlingen Imagine som genomförde två deltävlingar på UKK under lördagen och söndagen. Nu väntar flera aktiviteter för de som gått vidare innan regionfinalen i slutet av mars.

Klubb Uffe på Katalin är ju klubben för artister som Rootsy Music bokar. Det är artister som alla kan samlas under den breda genren som kallas Americana.

Kommande helg öppnas den trettiofjärde upplagan av musiktävlingen Imagine. Totalt 24 uppländska akter gör under två dagar upp om tolv platser i en regionfinal i slutet av mars.

Recension: I slutet av 2016 släppte bandet Future Elephants? Sitt debutalbum. Lite drygt tre år senare har de i dagarna släppt uppföljaren som de kallar "Humans passin' thru".

Recension: De två banden Lugnet och Abramis Brama spelade på Katalin under fredagskvällen, båda banden som har ett släktskap med varandra bjöd på tung hårdrock av lite olika slag men båda med vibbar från 70-talet.

Recension: Lill Lindfors visade på tisdagskvällen att hon fortfarande, efter en 60 årig karriär, är en artist att räkna med. Uppbackad av fem spelskickliga musiker underhöll hon förstås publiken med sång men också med en stor dos av humor.

 

Recension: Det, i huvudsak, Uppsalabaserade bandet Almost DEAD MEN har precis släppt en tre-spårs CD. En slags aptitretare inför deras kommande vinyl-fullängdare.

Recension: De som gillar Michael Jackson fick en helkväll med full fart i form av sångare, dansare, ljud och ljus som tillsammans gav en riktigt sprakande show ikväll på UKK

Recension: Som så många andra älskar jag julmusik. Sångerna går på repeat i bakgrunden här hemma medan jag checkar av allt som ska göras nu i dagarna. Men, som ett ljuvligt avbrott i denna julstress tog jag mig ikväll tid till att faktiskt l y s s n a på musiken, då jag under en timme njöt av vokalensemblen Uppslagets stämningsfulla julkonsert. Guld värt!