Skriv ut denna sida
Judith Owen bjöd på en 2,5 timme lång konsert på Katalin. (Foto: Morgan Jansson) Judith Owen bjöd på en 2,5 timme lång konsert på Katalin. (Foto: Morgan Jansson)

Recension: Inlevelsefull Judith Owen på Katalin

2018-10-05 - 07:20

Covers har en väldigt speciell ställning inom musiken. Både inom bluesen och jazzen finns långa traditioner av att spela in covers. Inom bluesen låter de ofta hyfsat lika originalen, medan inom jazzen tillåter man sig att ta ut svängarna lite mer. Men gemensamt för både jazzen och bluesen är att det oftast är låtar från samma genre som görs i nya versioner.

 

Sångerska och pianisten Judith Owens senaste alster, "Rediscovered", bryter dock mot detta. Det är låtar från stora delar av pophistorien som kläds i jazzig skrud med piano som främsta instrument. Många recensenter har hyllat Owens kärleksfulla jazzversioner, och Uppsalanyheters Pär Dahlérus prisade nyligen skivan och sa att hennes tolkningar och arrangemang inte kunde ha gjorts bättre.

 

5D3 3829-copy-UN

Judith Owen med musikerna Pedro Sigundo slagverk och Gabriella Swallow på violincello. (Foto: Morgan Jansson)

 

Judith Owen kan placeras musikaliskt i flera fack, men står ganska stadigt i jazzen är redan etablerad pianist och sångerska med ett tiotal album i bagaget och tidigare endast ett fåtal covers. Men med den senaste skivan verkar Owen fått blodad tand och turnerar med covers som bas för sina konserter. Och utifrån låtarna "Rediscovered" var mina förväntningar stora när hon klev upp på Katalins scen på torsdagkvällen med de alldeles utmärkta musikerna Pedro Segundo på percussion och Gabriella Swallow på cello.

 

7D2 5591-copy-UN

Gabriella Swallow med sin violincello. (Foto: Morgan Jansson)

 

Trion öppnade lite försiktigt med Owens egna komposition "Arianne" från skivan "Somebody's Child", men redan som andra låt kom till publikens förtjusning Deep Purples klassiker "Smoke On The Water" som första cover av många under kvällens lopp.

 

7D2 5684-copy-UN

Pedro Sigundo på slagverk. (Foto: Morgan Jansson)

 

Owens tolkningar och arrangemang följer sällan originalet speciellt noga – precis som brukligt inom jazzen. Hon sätter alltid sin egen stämpel på musiken och säger att "nu är den här min". Musiken må ofta vara rätt lätt att ta till sig, men den är långt från intetsägande.

 

Där originalet är tungt kan Owen presentera sin version i avskalad version, och en relativt sparsmakad produktion som Ed Sheerans "Shape Of You" blir hos Judith Owen mycket fylligare och faktiskt lite svängigare.

 

7D2 5897-copy-UN

Judith Owen är utrycksfull som få när hon framför sin musik. (Foto: Morgan Jansson)

 

Det märktes att stora delar av publiken på Katalin inte kunde hennes material ordentligt innan de kom dit. Visst kände de igen de låtar de gjort covers på – det är ju trots allt miljonsäljare från 60-talet och framåt – men hennes egna material var hon tvungen att jobba en del med för att "sälja in" till publiken. Och Judith Owen arbetar hårt och med stor inlevelse på scenen.

 

Hon tar också plats på ett sätt som jag aldrig sett någon annan artist göra. Hon kräver uppmärksamhet och ger också av sig själv till publiken på ett ovanligt och personligt vis.

 

7D2 5468-copy-UN

Daniel Lantz presenterade Owen och hennes medmusikanter. (Foto: Morgan Jansson)

 

Konserten var uppdelas i två set plus extranummer, och tog ungefär 2,5 timme från start till mål. Allra sista låt var Abbas "SOS" som var inrepeterad för den svenska publiken. Den presenterades med orden "I have made Abba dark, deep and jazz". Jodå, den var faktiskt mörkare än originalet och var ett intressant avslut på en omväxlande och underhållande konsert.

 

7D2 5871-copy-UN

Judith Owen tar plats på scenen på ett sätt som skribenten Sverker Åslund inte sett tidigare. (Foto: Morgan Jansson)

 

Efteråt fick jag en kort pratstund med Owen då hon bland annat berättade att hon kommer tillbaka till Sverige snart. Jag undrade naturligtvis om det skulle hinna komma en skiva att turnera på. Hon log stort och sa "Number 2" och syftade på en till coverskiva. Vilka låtar som ska spelas in med början i november hade hon faktiskt inte klart än, och bad om uppslag. 

 

Vi får se om något jag tipsat om dyker upp på vinyl och cd någon gång 2019. Klart är i alla fall att skivan kommer att vara värd att höra och att även nästa turné kommer att bli mycket spännande. I väntan på dessa rekommenderar jag "Rediscovered" som en bra ingång till Judith Owens musik.

 

//Sverker Åslund

Uppsalanyheter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Himlen hade öppnat sig när Sirius mötte IFK Norrköping på Studenternas IP under söndagseftermiddagen. Tunga moln låg kvar över Uppsala, men till Amanda Ginsburgs spelning i Parksnäckan hade regnet tillfälligt upphört. Den publik som trotsat vädret och tagit sig till Parksnäckan fick 80 mycket trevliga minuter jazz och visa.

Recension: Efter flera regnskurar under dagen kom solen och energin fram denna fredagskväll med Sarah Dawn Finer på Parksnäckan.

Recension: Ylva Eriksson och Hanna Enlöf som tillsammans är Good Harvest fyllde Öregrund kyrka, på fredagskvällen. Det gjorde de inte bara med sin välljudande musik utan också med publik.

Recension: Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.

På reggaefestivalens andra dag började programmet med yoga klockan två på eftermiddagen och avslutades med Alpha Blondy efter midnatt. Själv kom jag till festivalområdet vid Fyrishov strax innan klockan fem. Redan vid entrén stod det klart att det var avsevärt många fler som sökt sig dit än vid motsvarande tid dagen innan.

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare.

Inför Robert Wells kommande spelningar med den legendariske munspelaren Charlie McCoy samt Rhapsody in Rocks 30 års jubileum hade Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus en liten pratstund med honom.

Recension: Det är fyra år sedan Ulf Lundell gav vad han påstod var en avskedsföreställning. Han skulle aldrig mer spela live. Under fredagskvällen stod han ändå där på scenen i Furuviksparken och avverkade den femte av sommarens 17 konserter. Det finns all anledning att glädja sig åt att han ändrade sig, även om jag får beklaga att han valde bort Uppsala denna gång.

Recension: Trots att de två artisterna Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij uppträdde med samma koncept i Parksnäckan för tre år sedan fyllde de två populära herrarna Parksnäckan igen. En entusiastisk publik välkomnade dem i den mycket fina sommarkvällen.

Recension: Gyllene Tider fyllde den vackra Botaniska trädgården med publik och med sin musik. Efter 40 år tog de som band avsked av Uppsalapubliken med en kavalkad av hits. Vi fick se ett tajt och taggat band som inte alls känns trötta, tvärtom så sprudlar det av energi om dem.