Skriv ut denna sida
Skymningslandet av Marie Hermanson. (Foto: Ulrika Hurtig) Skymningslandet av Marie Hermanson. (Foto: Ulrika Hurtig)

Recension: Skymningslandet

2016-07-26 - 05:39

Ända sedan jag av en ren tillfällighet, i en smått desperat situation (inget att läsa!), hittade boken Musselstranden* av Marie Hermanson, har jag varit fast. Marie Hermanson skriver böcker som ingen annan författare gör.


Böckerna är spännande utan att vara deckare och har ofta dragning åt det övernaturliga. I födelsedagspresent i år fick jag hennes senaste bok, Skymningslandet. I morse läste jag ut boken. Och hade det inte varit ljust ute, skulle jag ha varit lite rädd för att kliva ur mitt trygga sovrum...


På herrgården Glimmenäs utanför Uppsala samlas ett antal mer eller mindre arbetslösa ungdomar runt tant Florence. Florence lever kvar i 1940-talet och förväntar sig att ungdomarna ska spela med. De blir hennes personal, hennes tjänstefolk, eftersom hon ger dem något de inte har hittat någon annanstans: ett hem och ett jobb som det går att leva på. Ungdomarna finner sig snabbt tillrätta. De dukar för fina middagar som inte blir av (gästerna är sedan länge avlidna), de skriver hemliga skrivelser till Utrikesdepartementet, de spelar med i Florence fantasier.

 

Martina är den huvudperson läsarna får följa närmast. Hon har jobbat svart som hotellstäderska, men droppen som får svartjobbarbägaren att rinna över är när hon hittar två bajskorvar i ett handfat. I samma veva blir hon av med sitt andrahandskontrakt på bostaden. I desperation ger hon sig av till föräldrarna i Mälardalen – för att upptäcka att hennes gamla flickrum inte längre finns kvar. Av en händelse träffar hon sen sin gamla kompis Tessan och det är Tessan som leder henne till Glimmenäs.

 

Författaren bygger som vanligt skickligt upp en spännande stämning. Existenserna är som alltid i hennes böcker udda på ett eller annat sätt. I det här fallet ingår till exempel en psykiskt sjuk person, som placerat en sax i magen på en vårdare, i sällskapet. Tant Florence har varit galen sen hon var 19 år. Pontus driver ett IT-företag som inte går särskilt bra och försöker få sin medarbetare Andreas att stå för fiolerna. Tessan visar sig vara tämligen opålitlig, i alla fall när det gäller killar. Martina och Andreas är väl de personer som verkar mest normala.

 

De besöker Uppsala då och då, bland annat för att gå på Arbetsförmedlingen. Någon hjälp får de förstås inte där och de får heller inga svar på sina ansökningar – förutom Andreas som då och då får höra att han är överkvalificerad för de jobb han har sökt. Dessutom får ingen av dem a-kassa, eftersom timanställningar inte kvalificerar dem för det. Och Pontus, som äger ett IT-företag, får det naturligtvis inte heller eftersom han har F-skattebevis...

 

Tillvaron är ändå ganska avslappnad på herrgården, tills tant Florence får en stroke och hamnar på Akademiska sjukhuset. Och plötsligt dyker en person från tant Florences förflutna upp, en person som är förmånstagare i tant Florence testamente. Den här boken är verkligen läskig! Och då menar jag inte bara för att ungdomarna besöker två av de läskigaste ställena i Uppsala jag vet: Arbetsförmedlingen och Akademiska sjukhuset. Som läsare inser jag att berättelsen går mot en total katastrof. Men jag kan inte lista ut den, bara ana den.

 

Marie Hermanson har uppenbarligen varit i Uppsala för att reka. Förutom Arbetsförmedlingen och Akademiska sjukhuset får vi glimtar från en uteservering vid ån och centralen, som inte har någon vettig vänthall, enligt en av personerna i boken. Det är roligt när Uppsala syns i litteraturen, även om det inte är mina favoritplatser som nämns.

 

Men det jag gillar bäst är förstås författarens förmåga att teckna trovärdiga personporträtt av ovanliga karaktärer och bygga upp kusliga stämningar. Tyvärr känner jag att alla trådar inte riktigt knyts ihop den här gången. Fast kanske är det en mening med det också, som med det mesta i den här boken...

 

Har du ännu inte upptäckt Marie Hermanson har du missat en riktigt bra berättare!

 

*Skälet till att jag valde just den boken var att en av nyckelpersonerna i den bär samma förnamn som jag. Trots detta (!) visade sig boken vara riktigt bra!

 

 

 

 

Ulrika Hurtig
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Värlsdutställningen "Titanic The Exhibition" har haft besökssuccé och förlänger nu utställningen på Fyrishov med en vecka till den 1 september.

Recension: I helgen har kärleksdramat "Dansa Först" premiärer runt om på SF-biografer i landet, filmen är resultatet av sex års arbete från regissören Rikard Svensson och i filmen märks bland annat dansgruppen "MessAround" från Uppsala.

Kulturnämnden beslutade tisdag 24 april att fördela 520 000 kronor i stipendier till kulturarbetare och unga skrivare. Syftet är att stödja och uppmuntra förtjänstfull verksamhet inom skilda kulturella områden. Stipendierna har delats ut sedan 1977 till kulturarbetare som är verksamma i kommunen.

Huld Ingvarsdóttir har sin första egna utställning på Galleri Upsala 1810. Hon har visserligen ställt ut sina tavlor tidigare men då som del i andra utställningar.

Fotografen och tidigare modellen Pattie Boyd som varit gift med George Harrison och senare även Eric Clapton ställer ut sina bilder på Uppsala Konsert & Kongress. Hennes privata bilder från livet med George Harrison och The Beatles samt Eric Clapton kan beskådas fram till och med den 18 oktober.

Uppsala kommuns Gösta Knutsson-stipendium för 2017 tilldelas Anna-Karin Nytell Oldeberg, AKO. Det beslutade kulturnämnden måndag 22 maj. Stipendiet är på 25 000 kronor.

En bok som jag länge – eller i vart fall sedan den kom ut sommaren 2016 – har varit sugen på att kasta mig över var Jonas Moströms tredje i serien om Nathalie Svensson, Midnattsflickor. Ett skäl till det var förstås att jag läst de övriga två i serien.

Jag har haft ett lite dubbelt förhållande till Elsie Johansson. Men bor man i Uppsala tillhör det allmänbildningen att förkovra sig om bygdens kulturpersonligheter. Efter mina litteraturstudier vid stadens universitet inträdde jag i de arbetandes skara och en vänlig kollega satte en och annan av Elsie Johanssons böcker i mina nävar – inte riktigt böcker på kurslitteraturlistan. En och annan gillade jag, en och annan hade jag svårare för.

Vad är verklighet och vad är illusion? Det är något som Julia tvingas fundera över när hon vaknar på sjukhuset. Där har hon hamnat sen en granne hittat henne sjuk och förvirrad i sin lägenhet. Hjärnhinneinflammation är diagnosen, men med den kommer en obehaglig minnesförlust. Det enda Julia minns är att hon följt efter någon i en labyrint av korridorer.

Det händer ibland att en gör fynd på loppisar och i second hand-affärer. För min del hittade jag en Uppsalaförfattare som jag inte tidigare hade läst i början av augusti på Myrorna i Boländerna.