Skriv ut denna sida
Lars Brundins nya album "Kostymer". (Foto: Pär Dahlerus) Lars Brundins nya album "Kostymer". (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Lars Brundin målar bilder med ord

2019-09-01 - 02:30

Lars Brundins andra album, Kostymer, släpptes den 30 augusti. För några dagar sedan hade jag inte hört talas om Lars Brundin. Redan det smakfulla omslaget bådade gott, samt att skivan är utgiven på Rootsys label, en kvalitetsstämpel i sig.

 

När jag börjar lyssna blir jag inte heller besviken. Jag hör på en gång att det är musik som jag kommer att gilla, men hur har jag kunnat missa att höra talas om denna artist, som ju är i femtioårs åldern. Min nyfikenhet väcktes direkt, vem är Lars Brundin? Vad är bättre än att gå direkt till källan. Sagt och gjort, jag tog alltså kontakt med honom.

 

Lars Brundin är i grunden fotograf. Något som han har arbetat med på flera olika tidningar. Det började redan på 80-talet, då han arbetade för Smålandsposten. Musiklivet i Växjö var ganska rikt.

- Många konserter började sent och de äldre kollegorna orkade inte bevaka dem. För min del kunde det därför bli tre fyra konserter i veckan. jag spelade också musik själv i olika källarband, berättar Lars.

 

Som pressfotograf tog han sig senare vidare via Expressen i Stockholm, Kvällsposten och till slut Sydsvenskan i Malmö. Musiken fanns alltid där. Redan 1997 började Lars att spela tillsammans med det band, Edsvurna Män, som också spelar på det nya albumet. Herbert Tinz på gitarrer och kör, Andreas Ekström på bas, Lars Thulin på trummor och Eskil Fagerström på saxofon. Lars själv sjunger och spelar gitarr. Dessutom medverkar ett antal gästmusiker på albumet, som är producerat av Antti Vuorenniemi Pelaez.

- Från början var vi ett coverband med 350 låtar på vår repertoar, säger Lars.

 

445

Lars Brundin. (Foto: Lotta B. Gyllensten)

 

Lars skrev också egna låtar, men ofta blev de bara färdiga till hälften. Inför planeringen till sin 50-års dag började han fundera på vad han skulle hitta på. Hans dotter manade på honom att skriva klart egna låtar och släppa ett eget album. Han tände på idén och ville också orda en fest och framföra musiken live,

- Jag ville hyra Victoriateatern i Malmö. Eftersom det inte är så lätt att bara knalla in och säga; Hej jag heter Lars Brundin och vill hyra teatern så fick jag hjälp av Håkan Nyberg från Nationalteatern som var lite mer välkänd där.

 

Det blev en hejdundrande fest och spelning med Lars och hans band liksom flera andra Malmö-musiker. Albumet "Hotel Royal" med hälften av låtarna på svenska och häften på engelska gavs ut då, 2016.

 

Nu har alltså Lars Brundin släppt sitt andra album, Kostymer, via bolaget Rootsy. Det är ett album med låtar enbart på svenska. Lars berättar för mig att han älskar musik och är en "allätare" när det gäller nästan all typ musik, "bara det är en bra låt". Under alla år som pressfotograf, har han också fått gå på väldigt många konserter och lärt känna många musiker. Den amerikanska musikern Willie Nile har bott hemma hos honom när han besökt Sverige. Drömmen om att bli rockstjärna har alltid funnits där och nu när han passerat 50 börjar det hända grejer.

 

Lars har fått positiv feedback från många av sina musikervänner. De har också varit överraskade eftersom de känt honom som fotograf. Ofta har han fått höra att hans styrka ligger i refrängerna. När jag frågar Lars om hans förebilder inom musiken, är hans svar att det mer är låtar än specifika artister. Visst har han påverkats av både svenska och internationella artister. Lars nämner Ulf Lundell, Mats Ronander, Eldkvarn, Pugh, Rickfors med flera, men såklart även artister som Tom Petty och Bob Dylan som exempel.

 

443

(Foto: Lotta B. Gyllensten)

 

Jag hör definitivt mycket Lundell i hans musik och en hel del Tom Petty influenser. Eftersom Lars Brundin sjunger på svenska är det ändå mest svenska artister som jag kommer att tänka på. Förutom de som Lars själv nämnde redan, kommer jag att tänka lite på Moneybrother när jag lyssnar på låten "tre trappor upp" där jag får en känsla av en blandning mellan Lundell och Moneybrother. Båda de artisterna är ju inspirerade av tidig Springsteen så visst finns hans influenser även hos Brundin.

 

Lars Brundins texter och som sagt refränger är genomgående av hög kvalité. Jag känner mig väldigt hemma i hans musik och det är lätt att känna igen sig. Lars berättar för mig att han som fotograf även försöker att måla bilder med ord. Han säger också att han har sådan inspiration så han verkligen spottar ur sig låtar på löpande band. Han har redan material så det skulle räcka till två dubbel-album.

 

Ju mer jag lyssnar på "Kostymer" desto mer tycker jag om detta album. Det är verkligen av högsta klass och Lars Brundin står sig väl bland betydligt mer kända svenska rock & pop artister.

Musiken på "Kostymer" är i grunden inspelad live i studio utan click-track, vilket ger mer nerv åt musiken. Lars Brundins röst låter också precis lagom sårbar. Det känns väldigt äkta. Eftersom materialet på albumet genomgående håller så hög klass är det svårt att plocka ut favoriter. Det finns väldigt många och det kan skifta lite från lyssning till lyssning. Om jag ska plocka fram några så blir det "Vitkalkat Hus" som bygger på en verklig historia, det gör för övrigt en hel del av texterna, blandat med drömmar och fantasi. Låten "Svart Kostym" handlar om Lars pappas begravning och gör kanske ett extra starkt intryck på mig eftersom jag nyligen förlorade min egen pappa. Dessutom är skivans omslag riktigt snyggt och smakfullt med fotografier tagna av Lars fru Lotta B. Gyllensten.

 

"Kostymer" är ett album jag kommer att lyssna mycket på, och Lars Brundin en artist jag kommer att följa. Betygssättning av musik är inte lätt och är naturligtvis helt personlig och beroende av tycke och smak och framförallt den känsla man upplever. Från att vid de första lyssningarna på "Kostymer" ha legat på nivån 7, kanske 8 av 10, har låtarna ätit sig in i min musiksjäl mer och mer för varje lyssning och jag kapitulerar till slut helt.

 

Det är klart att detta fantastiska album ska ha 10/10

 

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Rag-And-Bone med rötterna i Skåne har nyligen släppt sitt fjärde album, How long is the dark?

Recension: I nästa vecka, den 27 september, släpper rockpoeten Anders F Rönnblom sitt 27:e studioalbum. Han kallar det för Blärk! - Nya Fosterlandssånger.

Recension: På fredag 6 september släpper Slowman sitt nya album "En romantisk idiot". Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus har lyssnat på albumet samt fått en pratstund inför skivsläppet med Svante "Slowman" Törngren.

Recension: Robert Randolph & The Family Band har nyligen släppt albumet Brighter Days. Ett album fullt med soul, funk och blues kryddad av en stor nypa gospel.

Recension: Gitarristen Freddie Nyström har tillsammans med sin kvartett nyligen släppt albumet Nya vägar med blues på svenska.

Recension: Wilder Woods självbetitlade album är en debut, men ändå inte, för artisten som döljer sig bakom namnet.

Recension: Förra sommaren uppträdde faktiskt Dylan Earl två gånger i Uppsala. Först öppnade han som duo till Good Harvest sedan återkom han med sitt band och värmde upp Parksnäckans publik inför Doug Seegers uppträdande.

Recension: Faris Nourallah är nog för de flesta ett okänt namn, så var det även för mig innan jag fick ett exemplar av den senaste utgivna musiken på albumet Minus One.

Recension: Den sedan 2001 i Sverige bosatta senegalesiske koraspelaren Lamine Cissokho har nyligen släppt sitt fjärde soloalbum.

Recension: Den israeliska världsbasisten Avishai Cohen har nyligen släppt sitt 17:e album som bandledare. Albumet som heter Arvoles är inspelat i svenska Nilento studios. En studio som kommit att bli en favoritstudio för Cohen.