Skriv ut denna sida
Manssrock och albumet "Kong Fuzi". (Foto: Pär Dahlerus) Manssrock och albumet "Kong Fuzi". (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Rock med driv "Kong Fuzi" av Manssrock

2018-08-01 - 04:58

Manssrock är ett band från Helsingborg som tidigare i år släppt den utmärkta plattan Kong Fuzi med driven gitarrock i 70-tals anda.

 

Det är ett väldigt driv i Manssrocks genuina power-rock. Det är den typ av melodiösa och lagom skitiga hårdrock som jag gillar. Musiken känns äkta, okonstlad och tuff utan att försöka vara för tuff.

 

Namnet Manssrock ger förstås associationer till att detta skulle vara rock för män. Visst är det lite bredbent rock som kanske mest tilltalar män, men namnet är en lek med gitarristen Carl Månssons efternamn. Av den anledningen stavas också Manssrock med två s.

 

Förutom utav Calle Månsson på gitarr och sång består bandet av Hasse Nilsson på trummor, Björn Mohlin på bas och Jörgen Sjöqvist på slagverk. Pelle Persson deltar också på några spår med sitt keyboard-spel.

 

Calle Månsson säger själv att de är influerade av band som UFO och Mountain och liknande gitarrbaserad rock. Jag kan höra lite ZZ Top och får på något konstigt sätt lite Alice Cooper vibbar av Calles sång fast han låter helt annorlunda. I "Time & Tide (into Space)" låter det lite Hendrix.

 

Samtliga 10 spår är skrivna av Calle Månsson som också producerat albumet. Jag måste också nämna det snygga omslaget, designat av Tristan Greatrex. Det är inspirerat av en gammal bild av Konfucius. Carl Månssons Flying-V gitarr har en framträdande roll på omslaget vilket den har i musiken också.

 

Musiken på Kong Fuzi känns äkta, rak och okonstlad och har som sagt ett väldigt driv.

 

Jag ger betyget 7/10 till detta sköna album. Omslaget får full pott!

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Taggad under recension, manssrock, rock, kong fuzi

Recension: Den israeliska världsbasisten Avishai Cohen har nyligen släppt sitt 17:e album som bandledare. Albumet som heter Arvoles är inspelat i svenska Nilento studios. En studio som kommit att bli en favoritstudio för Cohen.

Recension: Martin Engström som han egentligen heter spelade bas i John Lindberg trio i nio år. Som Martin Riverfield tillsammans med sitt band The Wheels of Fortune har han nyligen släppt sitt tredje album sedan 2013.

Recension: Mai Leisz skriver på skivans konvolut att hon genomgått flera förändringar. Metamorfos betyder ju just omvandling eller förändring.

Recension: Både Steve Earle och hans son Justin Townes Earle har nyligen släppt var sitt album.

Recension: Daniel Norgren har nyligen släppt sitt åttonde album, Wooh Dang. Det har hunnit gå 12 år sedan det första albumet släpptes.

Recension: Den finlandssvenske artisten Fredrik Furu har gjort ett riktigt fint popalbum. Soundet är modernt och fräscht.

Recension: På sitt första gemensamma album som de kallar Duet, får vi lyssna på mästerligt spel av Emil Ernebro på gitarr och Filip Jers på munspel.

Recension: Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus upptäckte nyligen äkta "outlaw-country" i Stockholm av en ren slump. Han gillade vad han hörde och det ledde till denna artikel och skivrecension.

Recension: Den 73-årige legendariska gitarristen Robin Trower har i dagarna släppt sitt nya album "Coming closer to the day".

Recension: Rustin Man eller Paul Webb som han egentligen heter har nyligen släppt sitt andra album under namnet Rustin Man. Det tog 17 år mellan de två albumen.