Skriv ut denna sida
Manssrock och albumet "Kong Fuzi". (Foto: Pär Dahlerus) Manssrock och albumet "Kong Fuzi". (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Rock med driv "Kong Fuzi" av Manssrock

2018-08-01 - 04:58

Manssrock är ett band från Helsingborg som tidigare i år släppt den utmärkta plattan Kong Fuzi med driven gitarrock i 70-tals anda.

 

Det är ett väldigt driv i Manssrocks genuina power-rock. Det är den typ av melodiösa och lagom skitiga hårdrock som jag gillar. Musiken känns äkta, okonstlad och tuff utan att försöka vara för tuff.

 

Namnet Manssrock ger förstås associationer till att detta skulle vara rock för män. Visst är det lite bredbent rock som kanske mest tilltalar män, men namnet är en lek med gitarristen Carl Månssons efternamn. Av den anledningen stavas också Manssrock med två s.

 

Förutom utav Calle Månsson på gitarr och sång består bandet av Hasse Nilsson på trummor, Björn Mohlin på bas och Jörgen Sjöqvist på slagverk. Pelle Persson deltar också på några spår med sitt keyboard-spel.

 

Calle Månsson säger själv att de är influerade av band som UFO och Mountain och liknande gitarrbaserad rock. Jag kan höra lite ZZ Top och får på något konstigt sätt lite Alice Cooper vibbar av Calles sång fast han låter helt annorlunda. I "Time & Tide (into Space)" låter det lite Hendrix.

 

Samtliga 10 spår är skrivna av Calle Månsson som också producerat albumet. Jag måste också nämna det snygga omslaget, designat av Tristan Greatrex. Det är inspirerat av en gammal bild av Konfucius. Carl Månssons Flying-V gitarr har en framträdande roll på omslaget vilket den har i musiken också.

 

Musiken på Kong Fuzi känns äkta, rak och okonstlad och har som sagt ett väldigt driv.

 

Jag ger betyget 7/10 till detta sköna album. Omslaget får full pott!

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Taggad under recension, manssrock, rock, kong fuzi

Recension: På fredag 6 september släpper Slowman sitt nya album "En romantisk idiot". Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus har lyssnat på albumet samt fått en pratstund inför skivsläppet med Svante "Slowman" Törngren.

Recension: Lars Brundins andra album, Kostymer, släpptes den 30 augusti. För några dagar sedan hade jag inte hört talas om Lars Brundin. Redan det smakfulla omslaget bådade gott, samt att skivan är utgiven på Rootsys label, en kvalitetsstämpel i sig.

Recension: Robert Randolph & The Family Band har nyligen släppt albumet Brighter Days. Ett album fullt med soul, funk och blues kryddad av en stor nypa gospel.

Recension: Gitarristen Freddie Nyström har tillsammans med sin kvartett nyligen släppt albumet Nya vägar med blues på svenska.

Recension: Wilder Woods självbetitlade album är en debut, men ändå inte, för artisten som döljer sig bakom namnet.

Recension: Förra sommaren uppträdde faktiskt Dylan Earl två gånger i Uppsala. Först öppnade han som duo till Good Harvest sedan återkom han med sitt band och värmde upp Parksnäckans publik inför Doug Seegers uppträdande.

Recension: Faris Nourallah är nog för de flesta ett okänt namn, så var det även för mig innan jag fick ett exemplar av den senaste utgivna musiken på albumet Minus One.

Recension: Den sedan 2001 i Sverige bosatta senegalesiske koraspelaren Lamine Cissokho har nyligen släppt sitt fjärde soloalbum.

Recension: Den israeliska världsbasisten Avishai Cohen har nyligen släppt sitt 17:e album som bandledare. Albumet som heter Arvoles är inspelat i svenska Nilento studios. En studio som kommit att bli en favoritstudio för Cohen.

Recension: Martin Engström som han egentligen heter spelade bas i John Lindberg trio i nio år. Som Martin Riverfield tillsammans med sitt band The Wheels of Fortune har han nyligen släppt sitt tredje album sedan 2013.